Klippkort på psykakuten - konsekvensen av valen som gör oss galna

Det är fantastiskt på mångasätt och vis att få leva början av sitt vuxna liv på 2000-talet.Att kunna förverkliga sina drömmar. Vi 80- och 90-talister har vuxitupp med mantrat att vi kan göra precis vad vi vill av våra liv, vikan komma hur långt som helst och the sky is the limit. Vår generationen har ett enda mål i sikte: Attgöra allt och lite till.

Vi kan ha högsta betyg ochbli läkare och advokater eller flytta till London och bli bankersoch tjäna fett med cash. Vi kan flumma runt i Asienoch käka svamp och dricka buckets och leva som i "The Beach". Vi kanflytta till Australien och jobba på vandrarhem med att diska liteoch sitta i receptionen. Säsonga i Ayia Napa. Cykla till Kongo. Vara volontärer. Och så kan vi plugga på distans, vara aupair eller gå på sångskolor i Los Angeles som egentligen inte ledernågon vart.

Vi kan leva på att blogga eller vara värdinnor på nattklubbar. Skriva en bok. Vara med i enrealityserie. Vi kan köpa löjligt dyra lägenheter i innerstan och skaffa katt ochhund och barn och sambo eller ligga med vem vi vill och vaska skumpapå White Room, komma hem när solen gått upp och skita i allt. Vikan "gå vår egen väg".

Och det är precis vad vigör. Allt på en gång, och lite till. Vi är så upptagna med attförverkliga oss själva att vi innan vi ens gjort någonting färdigtredan är på nästa ställe mentalt. Vi är så fruktansvärt räddaför att missa någonting att alla möjligheter och alla val tillslut bara blir en belastning.

Ibland slår det tillbaka.Man vill bara flytta ut i skogen och isolera sig och aldrig mer pratamed en människa och göra absolut ingenting.

Jag har knappt en ung människa i minnärhet som inte fått Atarax utskrivet, som inte varit påpsykakuten med panikångest, som inte gått i terapi eller som intehaft hjärtklappning, magsår och känner sig konstantotillräcklig.

Vi ska vara snygga, smala, smarta, trevliga,härliga, creddiga, bra partners, bra i sängen, bra vänner,bra barn och bra syskon, ha spikraka karriärer, pengarpå banken, bott utomlands, varit galna singlar, haft långa perfekta förhållanden, ha coola polare och vara allmäntlyckade. Framförallt så ska vi "göra allt det där vi drömtom". För att vi potentiellt skulle kunna.

Hur ska mankunna välja? Hur ska man möjligtvis kunna prioritera vad man villhelst när utbudet är oändligt? När det finns så många val attdet svartnar framför ögonen av tanken på att man väljer "fel"?Eller gud förbjude, inte väljer alls.

Jag tror inte attmänniskan i grunden är gjord för att kunna hantera så många val.För länge sedan fanns det inga val. Man skulle överleva. Punkt. Vi kanhelt enkelt inte ta in det faktum att hela världen ligger för vårafötter och det enda som begränsar oss att inte göra det vidrömt om är vi själva. Utvecklingen har gått framåt, men denmänskliga hjärnan hänger inte med.

För man kan inte göraallt. Det största problemet ligger väl i att man i slutändan måstevälja. Omedvetet så har man alltid gjort ett val, även om man inteväljer så valde man att inte välja. Man sitter på sitt feta röv ochär passiv och har liksom accepterat sitt öde. Och det man intevalde har man missat.

Jag önskar ibland att vår verklighetvar mer begränsad. Det må låta helt jävla rubbat, men tänk hurmycket bättre folk skulle må. Om vi inte hade alla de därhundratusentals alternativen som vi aldrig kunde grubbla över hur deskulle ha varit om vi gjort.

Jag trorframförallt att besöken på psykakuten hade varit många färre.