Bianca Meyer: ”Ljug för mig, ljug för mig”

“It's hard to really look at somebody and go: "Hey, maybe something nice will happen." You just don't. I know too much about life to have any optimism, because I know even if it's nice, it's going to lead to shit. I know that if you smile at somebody and they smile back, you've just decided that something shitty is going to happen."

Visst har han rätt, allas vår husgud Louis C.K. Och ändå ger man sig in i förhållande efter förhållande. Jag har just börjat försöka mig på det igen och dra med mig en äldre mer kantstött person på den här dödsmarschen. ”Ljug för mig, ljug för mig” som Håkan Hellström sjunger. För det bästa som kan hända när du träffar någon är att ni lever lyckliga i alla av en av er tvås dagar. Roligare än så blir det inte. Det absolut bästa som kan hända är att ni skiljs åt för att en av er dör. 

Vilken fest. Allt som oftast dör ju kärleken innan själva personerna som en gång delade den. Och man kan kämpa på hur mycket man vill med parterapi (som väl alla vet bara är en tävling om att vinna parterapeutens sympatier), med att skaffa barn som vad jag förstått oftast dödar den lillaromantik som förhoppningsvis fanns där innan. Skaffa ännu en unge för att göra det hela lite värre osv. Det är inte meningen att låta bitter, det är jag alldeles för ung för att vara. Jag bara konstaterar och accepterar.

Jag skrev tidigare en krönika om när jag prövade på att vara relationsanarkist i ett desperat men ändå, får jag säga, kreativt försök att få kärlek att fungera. Men det visade sig att jag var världens sämsta relationsanarkist och att det bara ”fungerade” i två veckor. Sen började jag titta på romantiska 1800-talsfilmer och försöka hota och tvinga killen jag var kär i till att fria till mig. Jag har hotat och tvingat mig till kärleksrelationer förut som blivit både ömsesidiga, innerliga och långvariga så fördöm för guds skull inte den strategin.

Alla måste förhålla sig till kärlek och sex på ett eller annat sätt. Antingen genom en traditionell monogam relation, genom en polygam, via så kallat känslolöst sex, genom att helt välja bort romantiska relationer eller genom att själv bli bortvald. Oavsett hur, är den aspekten av livetnärvarande för alla, vare sig man vill eller inte.

Har man blivit bränd många gånger är det lätt hänt att man blir cynisk och ägnar sig åt känslolöst sex eller avstår allt som har med kärlek och sex att göra för att undvika smärta. Saken är bara den att hur du än väljer att förhålla dig är smärtan oundviklig. Det finns ingen väg ut. Sex utan känslor lämnar i vissa fall en känsla av tomhet och meningslöshet efter sig. Ibland sårar man, om inte sig själv så andra människor genom att leva på det sättet, trots att man kanske tyckt att man varit ärlig med sina intentioner från början. Att helt undvika kärlek och sex kan förstås resultera i känslor av ensamhet, utanförskap och sexuell frustration. Såvida man inte är asexuell, för det är faktiskt en procent av världens befolkning.

Jag vill inte moralisera eller tala om för dig hur du ska leva ditt kärleksliv för det vet du bäst själv. Det bara gläder mig om folk hittar nya, okonventionella eller konventionella sätt att förhålla sig tillvarandra. Allt är såklart okej så länge man inte skadar den eller dem man har någon form av relation till. Vilket man alltid gör när det gäller kärlek förr eller senare. Men försök att inte skada hen mer än oundvikligt, okej?

Det jag försöker säga är: Tro aldrig att du kan skydda dig. Hur du än väljer kommer det att leda till tårar förr eller senare. Och är det inte det som är just själva kärnan i romantiken? Att flyktigheten och vemodet någonstans alltid är närvarande.

Så om du just börjat träffa någon, alltså enligt Louis C.K bestämt dig för att ”something shitty is going to happen”, oroa dig inte. Something shitty händer oavsett vad. Släpp taget.