Quetzala: "Veckan jag försökte bli lyckad"

Förmodligen bryr ni er inte nämnvärt om hur mitt jobbschema ser ut. Men nu delar jag med mig av det i alla fall. 

Jag börjar på måndagar och går av på torsdagen. På torsdagar så tar jag helg. Då stänger jag av allting, går under jord, simmar ur bild, försvinner från radarn.  Ligger hemma i sängen med en zut eller min man, kollar på "Batman", käkar på Därmed Pasta med polarna och kanske slår runt lite på nätterna om Stockholm har otur. 

Det passar mig alldeles utmärkt. 

Så det sista jag gör innan jag går från kontoret på torsdagen är att tidsinställa den här krönikan som ni nu läser. Jag vet, sånt ska man inte berätta egentligen för det förstår "här och nu"-känslan och så där. 

Men i lunchrummet tycker jag till om allting, dissar och hånar och jävlas med alla, på morgonmötena spyr jag galla över osmarta twittertrender, politisk korrekta och ängsliga människor och så kallade drev. När jag väl sätter mig här framför datorn så tycker jag plötsligt ingenting längre.  Inte alls lika tuff och kaxig längre, orkar inte tycka längre. För har man otur blir det debatt och de är är tråkiga för det är oftast någon hysterisk bokstavstrogen tönt som läst en onlinekurs i genusvetenskap och plötsligt tror att den kan allt som börjar gnälla. Alla är minipoliser och innan man vet ordet av är hela helgen förstörd. Ingen "Batman", ingen Halloweenmaskerad på Spy Bar, inget livsnjutande i söndagssolen. 

För jag ska säga att jag verkligen kämpar för att bli en bättre människa men en del känner ändå som Jimmy Hoffa – att ja, visst, jag har många fel – men att ha fel är verkligen inte ett av dom. Samtidigt ser jag mina vänner och människor omkring mig som jag tycker om och respekterar och älskar och de har ju sunda värderingar och självkänsla. Varenda hipster värdig sina followers poserar glatt med nersparkade eller nedrivna troféaffischer på Chris Brown på Instagram, och man är emot djurförsök och päls och hetsbantning och man är emot ögonfransserum och man är emot Kikki Danielsson eftersom hon nu är dömd narkotikasmugglare och alla som någonsin har fuckat upp ska jagas ner och allt ska vara rätt och jämlikt och korrekt och laglydigt.

Så tänkte jag att jag kanske ska ge det en chans i alla fall, det här goda glada rättvisa livet. Det kan ju inte skada att försöka, och om inte annat så smälter jag in lite bättre. Jag kämpar verkligen på. Babysteps. Det har gått några dagar nu, och när jag åker kollektivt försöker jag till exempel sluta sitta så där "patriarkaliskt" som många hatar. Detta är mycket svårt. Jag har inte alls särskilt långa ben men de bara måste ta upp två-tre säten i tunnelbanan eller på bussen.

Jag försöker även lära mig att lita på kvinnor och sluta tro att de har mörka motiv. Detta är mycket, mycket svårt. För bara några veckor sedan bad jag mina allra bästa tjejkompisar att "sluta prata med den där killen för fan", eftersom han bara skulle bli kär i mig och ingen annan. (...) Jag försöker även sluta att objektefiera män. Det är också skitsvårt, framförallt att sluta lajka unga fotbollskillars Instagrambilder där de poserar med tunga klockor och matta svarta sportbilar och 100 kilo muskler.

Jag försöker börja känna att alla har rätt till sin åsikt. Inte heller det går så himla bra för jag tycker att det är för många som helt enkelt är dumma i huvvet.  Jag har även börjat skriva om tjocka (får man säga så?) kändisar också nu för det är absolut inte okej att vikthetsa unga tjejer till exempel och alla mår mycket, mycket bra om vi visar bilder på alla möjliga former och världen blir en bättre plats om vi inte har smala provdockor i klädbutikerna.

Det har knappt gått en vecka och jag är redan utbränd. 

Fy fan vad långtråkigt det är? 

Hur länge måste man offra sig för kampen? 

Hur länge pågår den? 

För alltid?

Är det så här jobbigt för alla i början eller kom det helt naturligt?

Hur många dagar tog det innan det kändes "rätt"?

Eller sa det bara "klick" på en gång? 

Var hittar man ork och kraft? 

Hos varandra?

Shit. 

Respekt.