Att säga hej då för alltid - hur gör man?

Jagtog farväl av min katt häromdagen. Min älskade, älskade Mollie,16 år gammal. Tänk hur mycket som hänt under alla dessa år. Tänkhur länge hon hängt med, funnits där, kravlöst. Som en familjemedlem, en del av de viktigaste åren i mitt liv.

För 16 år sedan satt jag med när hon kom till världen. Bokstavligen det ögonblicket hon andades sin första luft så var jag den första som såg henne. Den första som höll i henne och den första som älskade henne gränslöst.

Egentligen var det hennes mammasom var min katt, och henne var vi tvungen att ta bort för tio årsedan. Det är det absolut vidrigaste jag gjort i mitt liv.

Jagtrodde att det skulle gå fort. Att man gav en spruta och så var detöver på några ögonblick.

Så går det inte till. Djur fåren lugnande spruta som tar runt en kvart innan de somnar. Sen får deen spruta till, en överdos av narkos, som gör så att hjärtatstannar. Det tar olika tid beroende på hur pass friskt hjärtat är.Man ser hur livet liksom rinner ur dem, man vill skrika att manångrat sig varenda sekund, att man vill försöka igen. 

Jagklarade det inte den här gången. Jag åkte med till djursjukhuset,sa hej då, kunde inte förmå mig att stanna. Jag tog två attaraxoch kedjerökte ett paket, gick i cirklar på parkeringen och grätså att det inte fanns några tårar kvar. Det tog en timme och sex minuter.En oändligt lång timme, förmodligen den längsta jag varit med om. 

Under den här timmen hann jag svära så många gånger påatt jag aldrig ska älska någon eller något igen, för dagen deförsvinner gör det för ont. Det är för nytt ochtiden måste gå, jag vet, men nog fan känns det inte bättre att tänka på någon jävla tid som ska infinna sig och läka allasår när den har lust att gå lite fortare.

Mollie hade varitsjuk länge, blivit påkörd och opererats och repat sig, men aldrigriktigt helt. Följdsjukdomar som inte gick att stoppa, och nu varhon bara slut. Ville inte äta och dricka och tynade bort. 

Ochmed djur har man det valet. Man har makten att avsluta någons liv. Såvi tog beslutet, för att vi var tvungna. För hennes skull, förallas skull.

Så tänker jag på farfar. Som sakta men säkerthåller på att ta slut. Som fått stroke men aldrig riktigt repatsig. Som knappt äter och dricker och tynar bort. Som att vi plötsligt bara skulle tycka att det är en ovärdig sista tid, bestämma oss för att det är slut på honom nu och det är bäst för allas skull att han får sova. Beställa en avlivning, tack och hej. Betala i kassan och åka hem igen.

Men med enmänniska kan man inte åka till något sjukhus och beställa enöverdos av narkos. Såklart man inte kan, det vore ju befängt. Mensamtidigt, vad är skillnaden?

Det känns fruktansvärtorättvist att behöva ta ett sådant beslut. Att åka dit med ettliv, att komma hem tomhänt.

Inga tassar på parketten, ingen somsomnar bredvid i sängen. En saknad och tomhet som är precis likajävlig som efter någon annan man älskat och som funnits där underså lång tid.

Hur gör man? Hur säger man hej då? Hej då för alltid?

Jagkommer kämpa länge med att försöka förstå hur.