"Jag ville hämnas, fan vad de skulle få"

Jag har alltid varit konflikträdd. Jagär den vars fot alla småbarnsföräldrar kört över med sina barnvagnar. Som stått tyst när fem ungdomar trängt sig i kön. Sominte sagt till när jag fått betala fullt pris trots att det varittre för två. Som sagt förlåt när någon bullrig människa nästanputtat omkull mig när hen passerar mig i ett trångt utrymme påH&M.

Sedan vände allt.

Jag blev trött på att bli överkörd.Trött på att bli trampad på av människor som inte ens visste mittnamn. Att människors lathet gick ut över mig. Och jag ville hämnas.Fan vad de skulle få. Alla människor som någonsin tryckt till migi vardagen med sin korkade inställning till allt vad hyfs och vettinnebär. De skulle få sona för sina brott mot etikett-lagen.

Det slog över på en natt. Jag kändeen sådan frustration att det bara exploderade. Det började med dedär pinnarna man delar upp kundernas varor med. Jag blev tokig,fullkomligt tokig på alla som inte la upp den så att jag kundelägga upp mina varor. 

Jag kokade inombords. Hade jag någon med migkunde jag säga rakt ut i luften: ”ja, för det är ju så svårtatt lägga den här”. Och lägga dit den själv. Det blev någonslags vändning i mitt liv.

Plötsligt började jag blänga surt pålattemorsorna när de kom för nära. Som att deras fula vagnar mednamnskyltar som visade ”Destiny” var pansarvagnar. Jag var densom sa ”vet du vad ett kösystem är?” när någon trängde sig. Somtryckte till den där bullriga människan med mening i klädaffären.Alltid lite för hårt. Det skulle vara uppenbart vad jag ville.

De skulle fatta. De skulle inte kommaundan. Och jag var nöjd. "Ha ha, där fick ni", kände jag varje gångjag återtagit min plats i kön. Det fungerade super. Jag sa i frånoch mitt självförtroende växte på något vis varje gång de lafram den där Ica-pinnen. Ingen skulle få ta ut sin lathet på miglängre.

Allt var frid och fröjd. Till en dag.

Jag har bråttom och halvspringer ingenom ett par svängdörrar. Några meter bort kommer enöverklassmamma med sin barnvagn. Jag är mitt uppe i min stress ochspringer vidare. När jag passerar henne snäser hon: ”Du kundeinte hålla upp dörren eller?!”.

Och jag blir så arg. Så arg inuti.”Har du skaffat ett barn får du fan bana väg för det självockså”, snäste jag tillbaka och vände mig inte om. Det gicknågra minuter. Sedan insåg jag att jag blivit precis som dem. Minilska var inte ilska. Det var min egen lathet. Att straffa en mammamed barnvagn kommer inte göra att andra föräldrar sluta köra övermig. Efter den dagen slutade jag upp med mina knuffar, små kö-pikaroch annat. Det var bara dumt. Förbannat dumt. Kanske hade de bara haft en dålig dag. Vad vet jag. 

Jag har släppt det nu.

Men jag dampar fortfarande ur om duinte lägger upp den satans jävla Ica-pinnen. Det är bara ren ochskär lathet om du inte gör det. Jag lägger alla mina känslor iden där pinnen numera ska du veta. Billigare än en psykolog i brun långkjol.

Vem vet vad som kan bubbla upp till ytan från mitt känsloregister nästa gång du låter bli.