"Min kille måste köpa ut tamponger till mig"

Är man uppvuxen i 127 Skärholmen som jag tar det ett tag innan man trivs ordentligt i innerstan. Det var jobbigt i början. Hittade ingenstans. Drygt folk, dyr mat. Konstiga automatiska dörrar som öppnades här och var i portar. Men fördelen var att jag inte kände en kotte. 

Jag kunde gå iklädd en One Piece och handla. Slinka ner osminkad till ett solarium utan att träffa precis samtliga snygga killar i livet på vägen. 

Det var perfekt. Tro mig. Det har varit en befrielse. Om än en banal. Men ändå. Ibland är det de små sakerna som ger mig mest.

Nu har allt gått åt helvete. 

Min killes gamla ligg har börjat jobba på Ica. Min Ica. Där jag handlar fiskpinnar och chips iklädd de absolut fulaste mjukisbyxorna. I den absolut största täckjackan. Katastrof. Jag kan inte längre köpa goodies i uggs en onsdagskväll. Det är ett större problem än vad du kan förstå. 

Ingen uppskattar chips och dipp som jag. Det är livets fest. Mina smaklökar dansar och all that shit. 

Från och med nu måste jag gå till affären sminkad och piffig. Med 14 centimeter klackar typ. Klämma lite på en avokado eller två. Strosa med lätta steg. Svanka lagom när jag böjer mig ner efter granatäpplena. Sedan köpa bulgur och groddar. 

Slänga lite med håret när jag betalar. Slänga ett intresserat öga på tidningar som Filter. Verka oberörd av hur snygg hon är. Låtsas som ingenting. Le och önska trevlig dag. Det är så mina framtida inhandlingar måste gå till. Eller hur?

Nej du hör ju själv hur absurt det låter. Jag skämtar. Jag skulle aldrig göra så. 

Messar min kille nu och ber honom köpa ut tamponger, chips och fiskpinnar till mig i stället.