Bianca: "Jag har aldrig gjort slut med någon"

Jag har aldrig gjort slut med någon. Det är en omöjlighet för mig. Det går inte. Min separationsångest är så stark att jag hade saknat Sverigedemokraterna om de åkt ur riksdagen. Nästan.

Jag förstår inte hur ni gör det. Att ni inte bara gör som jag och vägrar, fegar ur. Jag förstår inte hur man kan säga till en människa att man inte älskar hen längre. Det är ju höjden av oförskämdhet. Nej, då ljuger jag hellre livet ut och hoppas på att min partner drabbas av en obotlig sjukdom. Däremot har jag blivit lämnad för att jag själv slutat vara kär. Mina killar har liksom gjort slut åt mig.

Det värsta är fasen innan separationen. Den där vidriga ambivalensen. När man egentligen vet att det måste ta slut men man klamrar sig fast lite till, en natt till bara, och en till. Och man hoppas att något magiskt och fantastiskt ska hända under tiden som ändrar alla förutsättningar och som framförallt ändrar på honom och man vaknar på natten och gråter lite när man tänker på hur osannolikt det är. Man tittar på honom när han sover, doftar på honom, pussar försiktigt på kinden och så säger man förlåt för allt man har gjort och allt man kommer att göra. Man tänker på hur trygg man är med honom, hur ens kroppar passar ihop, hur han ändå är min och aldrig skulle kunna vara någon annans. Man tänker på när allt var självklart.

Man tänker på klumpen i magen som aldrig försvinner. Man tänker på att man har hela den där helvetes resan framför sig. Att man är därigen. Hur kunde jag hamna här igen? Och man önskar att man aldrig träffats för det är inte värt alla tårar och man kan inte se en enda lösning för det är lika omöjligt att stanna kvar som att gå. Och här fastnar jag.

Jag fastnar i ett oändligt å ena sidan å andra sidan ältande. Jag kommer aldrig vidare. Det jag brukar göra då är att lägga mig till med något extremt beteende för att provocera fram en reaktion. Är jag ihop med en ateist kanske jag plötsligt blir väldigt troende och spenderar mycket tid med att praktisera min nya religion. Är jag ihop med en renlevnadsmänniska blir jag alkoholist och så vidare. Jag gör vad som helst för att slippa göra slut. När jag tänker tillbaka på de relationer jag haft minns jag dem bara som långa utdragna avskedsprocesser. Det var knappt något ihop mest göra slut.

De som imponerar mig allra mest är de som gör slut trots att de älskar. Som mina gamla pojkvänner till exempel. Att de stått på sig när jag ringt och gråtit, tvingat, ljugit, utpressat. För att jag inte står ut med den där primalsmärtan som varje separation aktiverar. Att de sagt nej till mig trots att de velat säga ja. Jag kan helt enkelt inte förstå hur man kan stå ut med att göra slut med mig. Jag tror jämt att mina expojkvänner ska hamna i tungt missbruk eller ta livet av sig när det tar slut. Men så blir det inte. De träffar istället en blond, okomplicerad tjej som de lever med resten av livet och så går de ner 20 kilo i vikt på köpet. De gör slut bättre än jag.

Ni gör slut bättre än jag.