"Trekanter - lika trist som rusningstrafik"

Det hade precis blivit vår. Jag hatade varenda minut av det. Så äckligt och vulgärt. Ljust där det tidigare varit mörkt, inte riktigt kallt och inte heller varmt. 
Ljummet. Svårt att jobba. Vissa dagar låg jag bara i sängen helt katatonisk. 
Det var sviterna efter en evighetslång depression och livskris. Någon sa att det berodde på kärlek men jag vet ju nu att kärlek var det minsta problemet.

Det konstigaste var det där med att känna sig som en levande död. 

Ingenting spelade någon roll, och det var också det som blev min räddning till slut. 
Självmedicineringen med självdestruktivitet hade jag slutat med, för till slut kändes trashliv med trekanter och ändlösa efterfester precis likadant som att stå i tunnelbanan i snökaosad rusningstrafik och inte få någon luft. 

Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra eller ta vägen, men var det än var så skulle det inte vara här. 
Tidigare, under många år, hade jag haft en flyktplan som innebar döden. Det var ju alldeles självklart. Det var mitt happy place. 
Om någon bad mig blunda och tänka på något rofyllt som gjorde mig lycklig så var det makabert nog en öppen kista, självklart av allra finaste kvalitet, med helt tjusig sidenklädsel inuti så klart, och jag skulle också ligga där. 

Helt fridfull och perfekt sminkad och med lagt, lite vågigt, hår och för första gången sedan jag var 7 år så skulle jag vara lycklig. 

För när man är deprimerad tänker man liksom inte så långt alltid, utan det kändes helt rimligt att dö, vad som helst som ger en lite lugn och ro. 
Så kanske var det april. Jag tror det för jag läste mycket om året utan sommar. 

I april spreds således en märklig röd dimma. I maj kom frosten. I juni föll den första snön. I juli frös vattnet till is.

Ja, i april var det. Jag hade fått nog och jag hade bestämt mig. Här kunde jag ju inte stanna, och jag hade ju provat allt i min väg förutom att sticka. Att resa runt och se världen är liksom inte samma sak som att sticka. 

Så jag bokade en biljett. En flygbiljett. Långt jävla bort skulle jag. Varmt skulle det vara. Kokhett. Helst skulle jag brinna upp. Avresa slutet av november. Hemresa nån gång 2013. 

Hemresa och hemresa. Helst skulle jag aldrig komma hem, min plan var att bara gå upp i rök där, försvinna inåt landet, eller varför inte bara lägga tunga stenar i klänningsfickorna och vada ut i vattnet. 

Jag var redo för min disappearing act. 
Fan vad skönt det skulle bli. 
Jag hade så mycket att fly från. 

Allra mest behövde jag semester från mig själv. 
Ta en billig pisscharter, vakna på nån strand, förnedringsligga med soldater, odla sitt självhat, måla naglarna och jobba på brännan. 

Sen under sommaren hände något. Jag blev inte lycklig, men jag slutade att bry mig – både om sådant som gjorde mig glad, men också om sådant som tidigare knäckt mig. 

Jag hade blivit osårbar, onåbar, okrossbar och behövde inte längre ta ledigt från någonting.

Inte ens i förgår när jag stod i mina gamla barndomskvarter i snökaoset och det haglade rätt in i ögonvitan och bussarna aldrig kom, inte ens då ville jag ta ledigt.

***

Jag åkte aldrig med det första planet, men jag tog det andra. Sitter på det nu. Sover förmodligen, dregglar lite på nån stackare bredvid mig, pratar i sömnen, och ur mitt bagage läcker solskyddet ut. På väg ut på min första verkliga semester.