Bianca: Jag ber honom att dra åt helvete

Du kommer väl ihåg när du var liten och rymde hemifrån. Du blev arg för något och packade ihop det viktigaste för din överlevnad. Typ någon nalle för du var inte så smart när du var tre. Dessutom trodde du väl inte själv att du verkligen skulle vara borta särskilt länge. 

Du gjorde det väldigt tydligt att du skulle rymma och aldrig mer komma tillbaka och du gick och vände dig om oftare än du tog steg framåt för att se hur mycket dina föräldrar skulle sakna dig. Hur förkrossade de skulle bli. Och de kunde knappt hålla sig för skratt för att du var så patetisk men de spelade med och sa att de skulle bli alldeles utom sig om du försvann. Men det märkte inte du för du var för upptagen över hur oerhört sorgligt det vore om du försvann. Då hade de minsan saknat dig. Gråtit floder. Du blev tårögd bara du tänkte på hur sorgligt det vore om inte du fanns.

Jag tänker på de där rymningarna när jag i dag i vuxen ålder måste rymma. Fast hjärtat inte vill. Fast hjärtat inte alls vill. Fast hjärtat skriker att här tänker jag stanna och man måste lyfta upp det och ta det med sig med tvång. Säga tyst nu, här är det jag som bestämmer. Fast man inte är riktigt säker på att det är så. Och man måste tala om för sin bästis varför man måste gå så att hon om och om igen kan påminna en varje kvart när man glömt bort varför man gjorde det, för att man saknar honom så jävla mycket.

Och man måste dricka två flaskor amarone själv och efter det ringa upp sin homosexuella killkompis som man känt hela livet och säga nu blir vi ihop det gör inget att du är gay och han säger att det visst gör något och man ber honom dra åt helvete och det ber man några andra polare att göra också, när man ändå är igång. 

Och man måste vakna bakis på söndagen och inte ringa honom fast man skulle hugga av båda armarna bara man fick röra vid hans hud en gång till. Istället ligger man och tittar upp i taket och tänker att det här var ju ett jävligt bra beslut. Kul liv. Får man ha det såhär resten av livet då. Och man försöker gaska upp sig. Va lite Sex and the city och gå på en motvillig date och man tycker killen är ett glas vatten i jämförelse och man känner sig om möjligt än mer ensam av att vara med honom.

Och man måste skicka 732 arga sms om hur dum i huvudet han är som inte fattar att man är bättre än alla andra tjejer och sen 1024 om hur mycket man saknar honom och så 243 där man säger att man går med på vad som helst och sen 732 arga till. Och sen måste man se honom på bild med en annan och kräkas av sorg. Och sen måste man höra igen om någon han träffat och man vill på riktigt döda den tjejens farföräldrar bara för att hon ska få känna fem procent av den smärta det åsamkar mig att hon existerar. Och när man förlorat all stolthet och förnedrat sig in i märgen då måste man gå ändå. Och man vet inte vad man går emot. Man vet bara att man måste va lite större än sin inre treåring. Man måste lyfta upp henne i famnen. Tvinga henne med sig fast hon inte vill. Man måste rymma med henne och vad som än händer på vägen så får man inte vända sig om.