"Jag är dödskär i såväl kille som lägenhet"

- Du lämnar tillbaka fiskfittan genast.
- Jag vill inte. Den är min.
- Det är jag eller den. One has to go.
- Tvinga mig inte att välja mellan er. Jag älskar er båda men har känt fiskfittan längst.
- Lägg av.
- Snälla var inte arg. Du kommer lära dig att tycka om den. Den kommer ge karaktär åt vardagsrummet.

Jo, jag skrev någon slags girlpower-krönika häromsistens om att göra slut och att "gå fast hjärtat inte vill". Jag gick! Okej några meter bara kanske. Men han kom efter! Nu ska vi flytta ihop och guld och gröna skogar. Jag är dödskär i såväl kille som lägenhet så nu lär jag skriva äckliga, lyckliga krönikor fram till första krisen. Jag ber om ursäkt för det. Som George Costanza i Seinfeld säger: har du inget skit att säga om ditt förhållande - håll käften. Jag kan i vilket fall bjuda på att det är med skräckblandad förtjusning jag blir sambo igen. Mest förtjusning. Men likväl lite skräck. Jag har misslyckats med två samboförhållanden. Med den ena för att vi blev för mycket polare och med den andra för att han inte lät mig träffa mina polare.

Jag har just hyrt ut min lägenhet sex månader från och med nu till en vän som sa: "Jag vill inte låta ofin, men är du säker på att du inte kommer vilja ha tillbaka lägenheten om några veckor?" Det han sa mellan raderna var: "Du kan ju va rätt impulsiv, jag har hängt med ett tag." Jag är helt säker!, svarade jag med en del av hjärtat i den såkallade halsgropen och en annan del på de såkallade rosa molnen. Bara en sån sak som att för två excentriska ensambarn komma överens om inredning. Som när min kille talade om för mig att han tänkte köpa en fem meter lång fiskfitta att hänga i taket i vår gemensamma lägenhet (se återgiven konversation i början av texten). Eller som han själv förmodligen hade förklarat det: Att han tänkte "odla sitt konstintresse."

Det krävs en del mod för att sätta eld på sin självständighet och sitt gamla kravlösa singelliv. Min kille betedde sig som en heroinist som inte fått en sil på länge de första dagarna. Jag tänker på Kirkegaard och det "kvalitativa språng" han pratar om i sin "begreppet ångest". Vad jag minns från idéhistorian så handlade det om att människan blir lyckligast av att ha hopp fast det inte finns några garantier eller egentlig säkerhet. Och jag tror inte att Kirkegaard kanske menade att man skulle aplicera hans teori på sitt förhållningsssätt till att flytta ihop med Zeke Tastas - Stockholms föredetta största player. Men nu är Kirkegaard död så jag tolkar honom hur jag vill. Vad ska han göra åt saken?

Och jag tänker på den dikt på samma Kirkegaard-tema som gav pappa tröst när han var sjuk: " Om är ett litet ord, bara två bokstäver. Men det förändrar allt. Om Gud finns. Om livet ingen mening har. Om liknar ett gångjärn kring vilket allt böjer sig. Om du varken vet ut eller in måste du ändå bestämma dig - du måste leva som om".

Nu dog pappa och jag och Zeke kanske ligger i vårdnadstvist om några år. Men jag tänker leva "som om". Och jag är så jävla lycklig idag. Carpe diem! Närå. Skämta bara.