"Här avslöjar jag mitt hemska och hemliga flickvänsknep"

Jag och min pojkvän har bott i enliten skokartong till lägenhet tillsammans i ett år eller två. Dethar gått ganska bra. Skämta bara. Det har varit ett litet helvetefaktiskt. Allt var kaos, speciellt jag. Alla kläder i påsar, lådorsom svämmar över, saker - mina - överallt. Noll eget space. 

Därför såg vi det som en investering även i förhållandet närvi nyligen flyttade till större. Plötsligt finns det dörrar hemma, plats för allt och lite till, förvaringen är toppenoch så vidare.

Tror ni jag kan hålla reda på minasaker för det? Nej. Men jag har kommit på ett nytt knep.

Första helgen var supermysig. Vi åtpizza bland flyttkartonger och somnade i nya soffan. På söndagen åtvi middag framför teven och bla bla bla.

Påmåndagen undrade min kille försiktigt varför det låg skor i frysen, varför min jacka låg pågolvet och min väska på bordet. På tisdagen var det något ibadrummet, på onsdagen var det en diskussion om att lådor måstestängas. Allt mer ansträngd ton. 

På torsdagen var det något om att om jag inte släckervärmeljusen innan jag lämnar lägenheten framöver så var detminsann mitt sista ljus jag tänt. På fredagen undrade han varfördet låg fryspåsar med is i diskhon. Förklarade då att det varmåndagens skor i frysen som behövts töjas ut och så slängde handem i papperskorgen, suckade och dagen fortsatte.

När lördagen kom så gick jag liksomoch kände på mig hela dagen att det nog var dags att börja samlaihop mina tillhörigheter som vid det här laget var så gott somutspridda över varje kvadratmeter. Annars skulle det nog bli attpacka ner skiten i flyttlådor igen, om man säger så.

La därför alla sakerna påköksbordet. Saker låg på hög. Papper, teknik, kläder, småplock,kort, pengar, smink, räkningar. Ingen som helst ordning. Sedan komdet något roligare förbi i min hjärna och jag glömde bort de därsakerna och eftersom jag även har dåligt minne så tänkte jag intepå vilket psykfall min pedantiska kille blir när det är stökigt.

När jag gick till badrummet senare såg jagatt mitt smink var prydligt uppställt och gick därför vidareundrande in köket. Allt var borta från bordet. Min kille tittade påmig med sammanbitet ansikte. Men han sa inget. Han bara tittade.

Aj.

– Men vad fan? Jag hadeju sorterat allt det här som låg där?! Det tog mig typ en timme,stammade jag fram.

Hans ansiktsuttryck blev ett annat.

– Jag hatar när du gör så här, fortsatte jag och såg ut som jag trodde att jag ser ut när jag är extremt uppgiven.

– Oj...förlåt men det var så..

Jag tittade på honom. Så där, ni vet.

– Ja, nej men det är okej. Du kunde inte veta, svarade jag i sann the game-anda.

Gick sedan raka vägen in i sovrummet och öppnade mina lådor. Allt i perfekt ordning.

Och det mina vänner, det är så man är lat – men smart.