Måndag 10 Maj
Stockholm

”Välkommen till hatet”

Nyheter24:s Emma Malmlöf om att vänja sig vid ord man aldrig ska behöva tvingas höra.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Mr om Emma

Emma Malmlöf, 22 år, är nöjesredaktör.

Hon twittrar här.

Jagstartade min blogg när jag var 16. Det var dumt. Synd att ingen stoppade mig. De närmaste årenskulle jag tvingas gå igenom tuffa perioder för att forma migsjälv, så som de flesta unga kvinnor gör. Attkombinera hårda ord från anonyma med att hitta sig själv ochtrivas med att vara den man är – och den man ska bli, är en dålig idé.

Detgick så långt att jag till slut stängde ner min blogg under enperiod. Jag mådde för psykiskt dåligt av att läsa vilka fel detvar på mig. Om min näsa, om min kropp - om mina tänder. Jag varknappt myndig och ändå tvingades jag föra ett krig med tangenterna som vapen. Jag vann aldrig. Man skrev att jag var för tjock, för smal, för ful ochför kort. 

Idag slipper jag det. Förmodligen för att många somföljde mig då växte i takt med att jag gjorde det.

Menåldern tycks inte vara en garanti för att det hårda ska slå emoten.

Idag får jag de elaka kommentarerna i mina kommentarsfält till deartiklar jag skriver. Jag kan köpa det. Det är fel, men jag kanheller inte ta åt mig av att kallas slyna eller att jag ser ut somen överkörd grävling av någon som aldrig träffat mig. Jag har blivit van. Precis så som många andra. 

Mendet finns saker som fortfarande gör mig ledsen. Det är saker somskär mig i syfte att få mig att ändra åsikt. Det kommer jagaldrig att göra. Men det betyder inte att jag inte tar åt mig när någon handlat med avsikten att göra mig illa psykiskt.

Jagskrev om Sverigedemokraterna för ett tag sedan. Jag hade ingen åsikt i artikeln, men nyheten var inte direkt till någon fördelför partiet. Jag förstod inte alls vad effekten skulle bli. Jag är22 år och hade inte förstått vilken nivå det hela skulleligga på. Är det så här det är nu? Ja, tydligen.

Det började ramla in hatande kommentarer i rasande fart.Det vanliga, jag är dum i huvudet, äcklig, idiot, slyna. Det fick stå kvar – om någon tyckte det så var devälkomna. Jag kan inte styra deras åsikter, mennästa morgon när jag gick igenom mejlen hade jag fått något som fastnade.

"Tönt-Emmabetrakta fotot av *** som våldtogs och mördades av en eritrean", stoddet.

Jagläste samtidigt som jag skrollade och hade inte riktigt hunnit tänkainnan jag tryckt på bifogat material. Framför mig laddades en bildpå henne upp. En tjej i min egen ålder som för ett par år sedanblev våldtagen och mördad. Bilden visade henne efter att polisenhittat henne. 

Hon låg naken med särade ben. Under en sten. Jordig. Gömd. 

Det var brutalt.

Jagvar inte beredd. Jag kunde inte på något vis hantera bilden somtrots att jag stängt ner från skärmen, etsat sig fast. Chockenhandlade givetvis inte om att jag plötsligt sympatiserade medavsändarens budskap. Utan att någon faktiskt ville göra mig såilla som det faktiskt gjorde mig. 

Dendagen var den första dagen jag åter igen fick uppleva den där känslan som jaggjorde när jag var 17. Då man skadar för att nå sitt mål. Skillnaden är bara attjag den här gången aldrig kommer att kunna vänja mig vid slagetmot magen när någon gör så. 

– Välkommentill hatet, sa min chef när jag berättade.

Han hade redan hunnit bli van. Tanken på att jag snart också skulle bli van vid den typen av psykisk påfrestning gjorde ondare än när jag svimmade 18 år gammal, 42 kilo tung, och slog i huvudet. Bara för att någon upprepade gånger skrivit att jag var tjock i bloggens kommentarsfält.

Kommentera
Kopiera länk
Dela