Måndag 10 Maj
Stockholm

"Hur kan en vuxen människa sitta tyst då?"

Nyheter24:s Emma Malmlöf om att lova sig själv att aldrig någonsin bli den som står tyst. Och vad du behöver se för att förstå det.

Kommentera (1)
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Mer om Emma

Emma Malmlöf, 22 år, är nöjesredaktör.

Hon twittrar här.

Jag ska vara ärlig redan från början.Jag har ingen aning om hur den här krönikan kommer att sluta nu närjag skriver den. Jag är bara så arg. 

Så ledsen. Så besviken. Sårädd.

Jag grät igår. Mycket.

Inte så där hysteriskt som man görnär man blir lämnad eller sviken. Utan så som man gör när manverkligen känner för något trots att man inte är en del av det.Som när det går upp för en hur illa något faktiskt är.

På SVT visades den prisbelönta dokumentären “Bully” om amerikanska barn som blir mobbade. Påbussen, på nätet, i klassrummet, i korridorerna. Via nätet ochmobilen.

Det dödade mig. Jag kundeinte titta på de här barnen och se dem försöka förklara förvuxna hur de kände, vad de blir utsatta för dagligen – och bliifrågasatta. Hur skolorna försökte bagatellisera det. Hur de flesta föräldrarna var totalt vidriga i sinhantering av barnets situation. De trodde att de fanns där men jag baragrät ännu mer när de öppnade munnen.

Det fanns tusen saker att reagera på iden där dokumentären. Föräldrar till de barn som mobbar vars axlar höjdes en centimeter eller två, sänktes och så var det med det. Skolor som inte agerar. Lärare som inte tarsitt ansvar. Ändå gjorde det mest ont när jag såg de här barnentro att de kunde komma hem och få en pelare att luta sig emot. För så blev det inte.

En lillasyster sa, utan onda avsikter,till sin bror att hennes vänner inte tyckte om honom. De tyckte atthan var konstig. Han stod tyst. Tittade ner i golvet. Kameran zoomade in på pappan som stod bredvid. Pappan fortsatte laga mat. Inte ett ord sa han. Jag grätlite till.

I en senare scen sätter sig mammantill samma pojke ner för att prata om problemet att han blir slagenoch mobbad på skolbussen. Varje dag.

– De är inte dina vänner, säger hon och fortsätter:

– Vänner gör inte så mot varandra, vänner får en att känna sig bra.

Pojken sitter tyst. Tittar ner i bordetoch frågar sedan:

– Om inte de är mina vänner. Vilka är det då?

Och mamman sitter tyst. Tyst sitterhon. Kan du förstå det? Hur kan en vuxen människa sitta tyst då?

Jag blev så arg.

Så ledsen.

Så besviken.

Men jag blev också rädd när jagtänkte på den dagen jag kommer att få barn. Rädd för att mitt barn ska få höra det som så många andra barn varje dag får höra. Det gjorde ont. Att hen ska somna och tro att hen är ful,en idiot. Att hen är konstig. Men mest av allt är blev jag rädd att jag inte skulle kunna få hen att förstå hur fel det är. Att jag bara skulle vara tyst. 

Så jaglovar här och nu. Jag kommer aldrig att vara tyst. Aldrig.

Snälla gör det du också.

Kommentera (1)
Kopiera länk
Dela