Söndag 20 Jun
Stockholm

Quetzala: Det här är tre svenska hjältar

Quetzala Blanco.
Quetzala Blanco. Foto: Mikael Dahl

Nyheter24:s Quetzala Blanco om sina tre förebilder. En snöman, en misstänkt bedragerska och en bitter gammal gubbe.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

Jag har tre förebilder. Det är inga entreprenörer, biståndsarbetare eller eldsjälar. Dom har förmodligen inte räddat några liv, med största sannolikhet har de sårat människor i sin närhet, och de har säkert kostat pengar för både skattebetalare och sina anhöriga.

Jag har tre förebilder och gemensamt för dom alla är att de gjort det som de flesta bara drömmer om, och att de i mångt och mycket verkar vara fullblodsegoister på ett sätt som jag inte annat kan göra än respektera. 
Jag vet inte hur många stadgade medelåldersmän jag mött som alla efter två bärs pratar om att bara sätta sig i bilen och dra, bara köra. Den stora drömmen. Into the great wide open och allt det där. 

De flesta kommer inte ens så långt som till macken. Det är barn och det är fru och det är älskarinna och det är jobb och det är lön och det är lån och det är sommarferie och det är människor som behöver en som man måste ta hänsyn till. 

Mina tre förebilder gick så långt att de till slut struntade i allt. 

Den första ville slippa människor som bara stod och tjatade, så han packade ner bröd, skinka, lite grillad kyckling, cigg och sprit. Sedan satte han sig i sin svarta jeep och körde ut på de norrländska vägarna. Han parkerade i skogen. Och där satt han. I sextio dagar. 

I tidningarna kom han att kallas för "Snömannen".

– Jag bestämde mig för att skita i allt, säger han till tidningen Aftonbladet.

När han hittades vägde han 45 kilo och var helt nedfrusen. 

– Jag trivdes så bra där ute. Jag ville inte bli räddad, säger han vidare. 

Snömannen ångrar ingenting. Tvärtom så längtar han tillbaka. Självklart. Tillbaka till friheten och ensamheten. Det är något som är omöjligt att ångra. Har man en gång smakat det och känt det så kan det inte finnas många anledningar att vilja tillbaka till tjat och gnat och blanketter. 

I Sverige är det fult att vilja vara ensam. Det är liksom lite divigt och till och med drygt. 

Vem tror du att du är liksom, som klarar dig utan någon annan? Någon sorts supermänniska som inte behöver kärlek, ömhet, närhet och bekräftelse? 

Man ska lita på folk, man ska våga be om hjälp, sträcka ut en hand till vänner i nöd, finnas där, våga bli kär, satsa, förlora och resa sig upp varje gång. 

Varje gång jag säger att jag ska leva ensam resten av mitt liv så säger folk att "du också kommer hitta någon" eller "jag trodde också som du när jag var i din ålder men sen träffade jag drömprinsen och nu tror jag på kärleken igen". 

Och det handlar inte bara om ensamheten, utan också om flykten. Varje dag fantiserar jag om att lämna allt, har redan kollat upp vad en falsk id-handling skulle kosta och planerat flyktvägen in i minsta detalj. 

Det är så få som vågar vara oansvariga, och de som vågar får alldeles för lite kärlek. Tvärtom ska de jagas och ifrågasättas och snabbt in i flocken igen. 

Kolla bara på Annétthe Zettergren, 58. För att vara en före detta moderatpolitiker och misstänkt bedragerska är hon omöjlig att inte älska. Hon flydde med miljoner av skattebetalarnas pengar. Nånstans där det var varmt och man kunde få lite lugn och ro.

I sin lilla bikini satt Annétthe – internationellt efterlyst – vid poolen och njöt av den Thailändska solen när en reporter från Expressen.se konfronterade henne. Ingen rast och ingen ro. 

– Nej, nej, det är inte jag, sa Annétthe bara. 

I bland måste man bara bestämma sig och följa hjärtat, och sina drömmar. Att avsäga sig alla drömmar kan också vara en dröm.

I en intervju med tidningen Expressen berättar Ulf Brunnberg, 65, om sitt val att leva ensam. Jag tänker på den texten nästan dagligen. Brunnbergs största skräck är att leva ihop med någon, och en sak är han bensäker på. Han kommer aldrig någonsin mer bli kär. 

Vad gör du om du blir kär, frågar Expressens reporter. 

– Jag blir inte kär.

Det kan man väl inte veta, trugar reportern vidare. 

– Det blir jag inte. Jag tycker att det är lite fånigt.

Japp, precis som Ulf Lundell konstaterade redan sommaren 1979 i "Håll mig...Åh ingenting". 

"Jag kommer aldrig kliva in i kärlekens hus, inte ens skicka in min spion."

***

Och skulle någon av mina spioner (på eget bevåg, för inte fan skulle jag skicka iväg dom igen) få för sig att smita in i det där jävla spökhuset dom kallar kärlek igen så kommer jag ge dom sparken med omedelbar verkan.

Kommentera
Kopiera länk
Dela