Jag ska bara börja med att säga att jag är en positiv pralin. Jag gnäller sällan och accepterar ofta saker i vardagen som de är.
Just därför är jag nästan chockad över hur förbannad jag lämnades efter att ha sett säsongsavslutningen på Elitstyrkans hemligheter VIP.
Jag har under hela säsongen sett programmet till punkt och pricka. Jag har för en gångs skull lagt ned telefonen. Haft full fokus och just därför stundvis mått lite dåligt över resorna årets kändisdeltagare faktiskt varit med om.
I ärlighetens namn tror jag dock vi är många där hemma som fnyst någon gång när de ska plocka ihop ett vapen medan de andas genom ett galler och tänkt "Men hur svårt kan det vara".
Men avsnitt efter avsnitt har man sett flera starka psyken sakta men säkert krackelera.
Fan MMA-Simon gjorde en piruett från helikoptern sen drog han en irish exit. Robinson-Alexander har tidigare i livet dött och återuppstått som Jesus men även han fann många av momenten, i synnerhet de med vatten, jobbiga att ta sig igenom.
För mig hade bara det här med sömnen varit överjävligt då jag sover dåligt i vanliga fall och ovanpå det så väcks man konstant här samt att du ska hålla nattvakt.
Jag har imponerats av många av dessa, bland andra Alice Stenlöf som visat sig inte vara så känslig som hon tror.
"Carl Hedin – ljug så blir du kvar"
Någon som konstant imponerat på mig är elitryttaren Carl Hedin. Utöver att prestera under momenten så har han lyckats hålla sig... ganska normal? Han har utfört uppgifterna med gott resultat men ändå varit hård mot sig själv. När gänget suttit och ätit har han surrat på och hållit humöret uppe.
Under hela programmet så har det kommit tillfällen då deltagare sagt att de inte vill fortsätta. Bland annat när Sonja Livbom, som även hon varit svinbra, sa att hon inte ville slåss. Så även Pa Modou.
Rekryterna har trots det fått fortsätta sin resa i Elitstyrkan.
Carl har, trots att han inte velat, utfört momenten han fått i uppgift att utföra. Trots att han tyckt att de, ursäkta min svenska, sugit röv.
Mmmm... så kommer vi till sista dagen. Då Carl blir inkallad på kvartsamtal. Då får han frågan:
– Vi tror inte att du skulle kunna ta ett liv för att rädda vårt. Skulle du kunna det?
Han funderar. Och här tänker jag: "Men Carl för i hela vetet, LJUG, ljug så klockorna stannar så är du ju kvar.
Men icke sa Nicke, Carl vill vara ärlig och svarar:
– Nej instruktör. Jag tror inte jag skulle kunna det.
Och där, efter alla moment avklarade och fullföljda, så får han lämna in sin armbildel.
Jag tycker det var ett tämligen märkligt avslut för någon som, av det vi fått se, gjort denna resa så bra. Visst om det var ett moment där han la ned sitt vapen och sa "Jag vill inte det här. Det går inte", varpå de andra rekryterna blev "fångar" eller liknande.
Men en fråga vid ett bord?
Nåväl. Carl, om du läser detta: För oss var ni tre som klarade er hela vägen in till slutet. Även du borde ha fått din armbildel inglasad.
Glöm aldrig det.