Elita: "Vill du aldrig ha en pojkvän eller?"

- 20/04/2013, 09:14 -

David Kebo

Elita Löfblad om att en partner inte är det viktigaste i livet, att våga stå upp för sig själv och att se det positiva i en ADHD-diagnos.

Kommentaren kom som ett hårt slag mot mitt ansikte. Inte för att jag inte är van vid att få höra elaka kommentarer. Jag är ju allt från ful, för gammal, fet, smal, äcklig…ja, jag kan hålla på länge här. Jag är van vid allt det där. Men den här kommentar kom från en av mina då, närmaste vänner.

Vi var på en förfest, jag och några vänner. Vi drack, åt, och hade det helt fantastiskt ända tills allt gick åt helvete - kan man säga.

Till min väninnas försvar kan ändå tilläggas att hon var skapligt rund under fötterna. Vi satt och pratade om min blogg, hur jag funderade över att vara mer öppen i den. Mer ärlig. Jag berättade om min diagnos jag fått under året. ADHD, attention deficit hyperactivity disorder, den nya ”trenddiagnosen” enligt vissa men för mig något jag våndats över under hela mitt liv.

"Vill du aldrig ha en pojkvän, tycker du inte att det är pinsamt? Jag skulle aaaaaldrig berätta om något sådant för någon!"

Jag menade att jag borde tala högt om diagnosen för att kanske på det sättet hjälpa andra som har det lika jävligt. Hjälpa andra att hitta de lösningar som jag själv funnit. Jag försvarade mig med att säga att om jag nu någon gång dejtar en kille så kommer han nog att märka av min damp ganska så snart i alla fall och att även om det är trevligt med en kille så är det kanske inte just slutmålet i mitt liv.

Påhoppen fortsatte och jag besvarade samtliga på ett jävligt onödigt och brudigt sätt förstås. Störttjurandes. Antagligen förstörde jag hela festen med mitt fåniga snörvlande. Den enda som stod upp för mig och slutligen bad min väninna att sluta var en tjej som jag vid tillfället knappt kände. 

Efteråt har jag tänkt ut de allra smartaste och vassaste svaren förstås, men just där och då, då störttjurades det.

Dagarna gick, hon ringde och bad om ursäkt, allt blev som vanligt igen. Hon var ju packad och menade inget illa, vem har inte själv gjort bort sig på fyllan? Jag är fan inte bättre och tror inte att hon förstod hur ledsen jag blev, då hade hon inte gjort så. Nej, det hade väl ingen?

Men jag skrev aldrig om min nya diagnos i bloggen. Jag skämdes. Kanske hade mina vänner rätt ändå? Något sådant talar man inte högt om. Inte om man någon gång vill skaffa en pojkvän då vill säga? Jag menar, kom igen? Ett funktionshinder? Det är ju verkligen inte okej!

Eller?

Jag hade varken vågat eller orkat göra hälften av det jag gjort i mitt liv om det inte vore för den här jäkla dampen. Jag hade inte älskat lika hårt eller haft den empatin och passionen i mitt hjärta som jag ändå har. Jag hade säkerligen kommit i tid oftare, sparat en förmögenhet på att stå emot alla dessa onödiga impulsköp och inte varit en sådan obotlig känslomänniska. Visst.

Men what the fuck, det är ju jag. 

Så nu tänker jag säga jag det ändå, trots alla fördomar. Ja, jag har ADHD och i dag skäms jag inte för det utan ser det som en skön sida hos mig själv.

Jag är en liten, men jävligt stark kvinna. Med eller utan pojkvän.