Lördag 8 Maj
Stockholm

Att bo i Djursholm är lika fult som i Skärholmen

Nyheter24:s Emma Malmlöf om att lära sig att vara stolt över var man kommer ifrån och att låta andra vara detsamma.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Mer om Emma

Emma Malmlöf, 22 år, är nöjesredaktör.

Hon twittrar här.

Jag bodde mina första sex år i en gul villa i Mälarhöjden. En "vit" förort i Stockholm där miljonvillorna ligger längs vattnet och eleverna hade högutbildade föräldrar. När mina föräldrar separerade flyttade jag till Sätra som ligger i Skärholmen. 

En förort som jag lärde mig att älska. Och som jag är stolt att vara från.

Det var inte lika lugnt. Det var defentivit inte lugnt i centrum på kvällarna faktiskt. När jag blev äldre och kom hem sent efter krogen stod det ofta poliser utanför klubben som fanns i centrum. Ibland var det någon som låg på mage med handfängsel. Några gånger hade det avlossats skott. Min brorsa blev rånad en gång och det hade kunnat hända mig också – men jag var snabb. En annan tatuerade in postnumret och "fuck aina". 

Ni fattar.

På Flashback har någon skrivit: "Sätra är ett riktigt skräpområde och ligger bara en t-banestation från Bredäng som har en av de högsta antalen fall av misshandel, mord & våldtäkter i hela Stockholm eller Sverige."

Vilketjag visserligen inte tror på men det säger ganska mycket om hurfolk ser på det här området – sant eller inte. Inte ett ord nämns om att Sätra har en fet friidrottshall, flera fotbollsplaner med konstgräs, att det är nära till vatten eller naturreservatet.

I Sätra hängde också alla med alla. 

Det var inte som jag upplevde det i Mälarhöjden. Det här med grupperingarna - jämförelsen mellan varje barn och vad man hade - eller inte hade. I Sätra fanns det en gemenskap som inte utgick från vad man hade för teve hemma eller att man hade de senaste jeansen. 

Ganska länge stod jag med en fot i varje postkodsområde. Jag gick i Mälarhöjdens skola fram till nian men tog tunnelbanan hem till Sätra. De första åren skämdes jag. Det var liksom aldrig någon som sa att det var fult att bo i Sätra – men det kändes så. 

Plötsligt blev det allt viktigare för mig att ha märkeskläder och det senaste – vilket förstås blev svårt då min mamma vägrade köpa kläder "som är trasiga" (trendiga slitna jeans). 

När jag väl hade lyckats spara ihop till något märkesplagg tyckte jag att det fungerade som en sköld – en sköld för att distansera mig själv från förorten.

I dag är jag stolt över att ha fått växa upp i en miljö där allt inte är perfekt. Där jag lärt mig värdet av pengar och där kulturer har mött varandra och skapat något fint. 

Det är skönt att slippa skämmas så som jag gjorde då de där första åren i Sätra. Men i helgen insåg jag något viktigt. Något jag aldrig förstått tidigare.

Jag har fått andra att skämmas. 

Precis som att jag kände mig "fel" för att jag bodde i Sätra utan att någon egentligen sagt eller visat något så har jag på samma sätt givit exakt samma vibbar när det gäller överklassens områden. 

Det är lika fult att säga att man är från Skärholmen som Djursholm. 

Jag åt middag med nya vänner i helgen och när vi pratade om upploppen i Husby så frågade jag vart en av killarna var uppvuxen. Han skrattade lite och sedan berättade han att de var uppvuxna tillsammans i Djursholm. När jag frågade varför han skrattade innan så svarade han enkelt att han brukar undvika att säga det för att folk har så många fördomar. 

Han berättade också att han brukade ljuga om vart han bodde när han var yngre och säga att han bodde i Danderyd, kommunen i vilken Djursholm ligger i. Han menade att Danderyd inte lät lika fint - för alla visste ju exakt vad Djursholm var för exklusivt område. 

I alla år har jag spottat på överklassen. Inget jag är stolt över, insåg jag under middagen när han tycktes skämmas på samma vis som jag en gång gjorde. 

Kommentera
Kopiera länk
Dela