Måndag 10 Maj
Stockholm

"På kvällarna hörs inte längre några skrik"

Nyheter24:s Emma Malmlöf om att våga ta beslutet som kan förändra livet. För någon annan.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Så anmäler du

Du kan alltid ringa och rådgöra med en socialsekreterare innan du gör en anmälan. Du har rätt att vara anonym (om du inte jobbar inom exempelvis skola och kommer i kontakt med barn som du tror far illa, då har du anmälningsskyldighet och kan inte vara anonym). 

Du anmäler eller rådgör med socialtjänsten. Det är sedan Socialtjänstens uppgift att bedöma dina uppgifter och därefter fatta ett beslut om de ska inleda en utredning eller inte.

Mer om Emma

Emma Malmlöf, 23 år, är nöjesredaktör på Nyheter24.

Hon twittrar här.

I en förort till Stockholm ligger ett radhus där väggarna är tunna. Om man lägger örat mot väggen kan man nästan urskilja hela meningar. Den medelålders kvinna som bor granne med kärnfamiljen, som ofta är ute på gården och alltid hälsar glatt, hör barnskrik lagom till sitt te varje kväll.

Kanske vill barnen inte sova. Kanske är barnprogrammet inte slut. Kanske svider schampot i ögonen.

Kan man höra skillnad på gråt, ledsamhet och skrik? 

Barn skriker väl olika?

Kanske inbillar hon sig?

Men något känns fel. Kvinnan får ont i magen men höjer ljudet när de sena nyheterna börjar och gråten drunknar snart i regionala uppdateringar. 

Men till slut finns det inga fler bortförklaringar. Barnen kan inte jämt vara för pigga. Barnprogrammet kan inte vara anledningen varje kväll. Schampot kan inte alltid rinna ner i ögonen. 

De hjärtskärande barnskiken och gråten låter oroväckande fel.

Kvinnan googlar. Kan man anmäla anonymt? Måste man gå via polisen? Vad händer efter en anmälan? 

Svaren är få och beslutet blir allt svårare.

Till slut lyfter hon ändå telefonen.

Några dagar senare ringer hon på hos sina grannar. Hennes mage är i uppror. Hon skakar på handen när mamman i familjen öppnar. De vet båda två vad kvinnan ska säga.

– Om det inte är något fel som inträffat så behöver vi inte bry oss om det här, försöker kvinnan. 

Men mamman stänger dörren framför kvinnans ansikte. 

Månader går. På kvällarna hörs inte längre några skrik. Inget gråt. Familjen hälsar inte längre på kvinnan vägg i vägg. Kvinnan dricker sitt te och skruvar ibland ner volymen när nyheterna börjar, men det är tyst. Det tär och det gör ont för kvinnan som inte vet om hon gjort rätt.

Men aldrig så ont som det gör för ett barn att bli slaget. 

Det kommer aldrig vara upp till kvinnan att avgöra om föräldrarna faktiskt slog sina barn. Men det är alltid upp till henne att se till att någon som är kompetent nog att göra det faktiskt får möjligheten att bedöma det. 

Alltid. 

Låt aldrig rädslan för att du själv ska må dåligt styra över möjligheten att rädda ett barn från att göra det. 

Aldrig. 

Kommentera
Kopiera länk
Dela