Vi måste prata om våra dokusåpadeltagare

Jag har arbetat med att skriva om dokusåpor i närmare sju års tid. Då intresset kring dokusåpor både har varit och är så pass stort så har det kommit att bli en rätt stor del av mitt jobb. 

En sak som ingår är att möta dessa människor och interagera  med dem. 

Ofta lämnar man pressträffarna med magont på grund av återkommande skrattsalvor. Människorna man träffar i dessa sammanhang är filterlösa, humoristiska och älskar att bjuda på sig själva. 

Precis som att vissa är födda till att koda och jobba med siffror finns det vissa som helt enkelt är skapta för att vara med i reality. 

Men acceptansen för dessa människor måste vi seriöst börja jobba lite på. Jag ska förklara vad jag menar.  

För väldigt många därute är dokusåpor någonting som sätter guldkant på deras vardag och skjuter upp höstdepressionen en aning. 

En vän till mig som låg sjukskriven för psykisk ohälsa satt och räknade sekunderna till när nästa avsnitt av Paradise Hotel skulle släppas. Det var det enda hon såg fram emot och stunden hon äntligen fick tänka på någonting helt annat. 

En annan vän arbetar med familjerätt och vårdnadstvister på dagarna. Men hon vet att när kvällen vankas så blir det middag framför Ex on the beach vilket är dygnets heliga stund. Detta gör att dagen går LITE lättare. 

Jag har träffat människor från alla klasser, bakgrunder och jobb som alla älskar dokusåpor och följer programmen slaviskt. Vad som däremot inte går ihop i mina ögon är synen och statusen vissa som varit med i dessa program får. 

Det är "trashiga", "har inte alla hästar i stallet", "tillhör ett visst typ av skikt" och så vidare. Men de som anser detta kan ju absolut inte slita blicken från TV:n så fort programmen sänds...

Folk tycker att en PH-säsong där ingen har sex är en tråkig säsong – men att ha sex i TV är det värsta man kan göra.  

Hur ska ni ha det?

Jag personligen skulle vilja skicka tackbrev till alla som har mod och psyke att bli inlåsta i ett hus där de krökar, pippar, kastar drinkar, bråkar och gråter och skapar kaos så att vi vanlisar kan få lite jävla fröjd hemma i sofforna. 

Era intron där ni twerkar, spänner era muskler och åmar er i sanden gör att vi får glömma bort våra problem – om så bara för en liten stund. 

Till er tittare: Kom ihåg att utan människor som vågar ställa upp i våra dokusåpor så får ni sitta med Doobidoo och Postkodsmiljonären. Var tacksamma, hyllande och snälla.  

Till er deltagare: Stå på er och bär er medverkan med huvudet högt. Ni spelar på många sätt en viktig roll i samhället och vi både behöver er och älskar er.