"Anna var en föregångare – inte bara mördad"

"Vårt tack till dig blir att föra budskapet vidare" – så sade den unga politikern Anna Lindh i sitt tal på statsminister Olof Palmes begravning 1986. Journalisten Eva Franchell, som var hennes pressekreterare och väninna, hade talet i åtanke när hon började skriva den första riktiga biografin om henne.

— Hela min tanke är att skriva om den levande och politiska Anna Lindh som kanske aldrig blev beskriven efter sin död, säger Eva Franchell.

Det var hon som var med den ödesdigra dagen 2003, då Mijailo Mijailovic störtade fram på gallerian NK i Stockholm och tog Anna Lindhs liv. Hon har skildrat traumat tidigare, i boken "Väninnan". Men när hon nu fick frågan om att skriva Anna Lindhs biografi tvekade hon: var hon rätt person, och orkade hon känslomässigt?

Samtidigt har hon sörjt att Anna Lindhs historia hamnade i mordets skugga. Tragiken i att hon lämnade två barn efter sig blev så stark, menar Franchell.

— Vis från Olof Palme och Ebbe Carlsson-affären hade man också vattentäta skott mellan regeringsarbetet och mordutredningen, vilket gjorde att det var polisen som gav den sista berättelsen om Anna, säger hon och minns hur de beskrevs gå från affär till affär "som några shoppande tjejer" – medan de egentligen diskuterade EMU och förberedde Anna Lindh för en viktig debatt.

— Hela hennes gärning försvann på något vis i shoppandet, det har jag varit väldigt ledsen över.

Orädd och engagerad

Anna Lindh gick från stridbar SSU-ordförande till kulturminister, miljöminister och utrikesminister. Väljarnas stöd för henne var stort på slutet, enligt Eva Franchell, som tror att många har underskattat den politiska betydelsen av hennes död.

— Göran Persson hade tänkt avgå 2004, året därpå. Då vet man inte vad som skulle ha hänt men på något vis blev socialdemokratin ledarlös, säger hon och pekar på det vakuum och den vilsenhet som uppstod efter mordet.

— Det är först nu, 18 år efter Annas död som vi har en partiledare som faktiskt vill vara partiledare, och ville det från början. Det har spelat roll för partiet, säger hon.

Bilden hon ger av Anna Lindh är den av en orädd politiker med ett stort internationellt engagemang. Själv lärde hon känna den unga Anna Lindh, som växte upp i stora hus på landet, där hennes pappa arbetade som konstnär och hennes mamma var lärare.

— Ända sedan barndomen och då hon lärde sig boxas på Södermalm var Anna väldigt kaxig och modig, väldigt orädd. Det var hon även senare som SSU-ordförande. Hon tog fighten med Feldt, PG Gyllenhammar och till och med Ingvar Carlsson.

Lyfte miljöfrågan

Partiet som Anna Lindh klev in i var gubbigt och hierarkiskt, hävdar Eva Franchell och skildrar hur Anna Lindh beklagade sig i "kräkklubben" med Mona Sahlin och Margot Wallström. Men hon avvek mer från partilinjen, framhåller Franchell. Tidigt ville hon bojkotta Sydafrikas apartheidregim och hon var stenhårt emot vinster i välfärden på 80-talet.

— Det handlade om att man hade olika syn på ur man skulle bli av med den gigantiska statliga byråkratin. Då tyckte kanslihushögern runt Kjell-Olof Feldt att privatiseringar skulle kunna bända upp det här medan Anna hade en annan syn.

Hon retade upp männen genom att bland annat föreslå att bensinskatten skulle höjas och bilarna bli mer energisnåla. På många vis var hon framsynt, tycker Eva Franchell som framhåller att miljöbalken som Anna Lindh lade grunden till blir allt radikalare.

TT: Vilka var hennes största segrar?

— Att hon lyckades lyfta upp miljöfrågan på 80-talet var strongt — det var en så apart tid. Hon gav sig inte. Sedan att hon hanterade Hallandsåsen, där visade hon att hon kunde gå helskinnad ur en svår kris. Och utrikesministertiden och EU-ordförandeskapet med kanske framför allt insatserna för Makedonien.

"En föregångare"

Anna Lindhs framgångar kostade också. Hon kämpade för att få tid med sina barn och att balansera sin mans alkoholproblem. Eva Franchell lämnar inte ut några personliga förtroenden men tycker att det hade varit falskt att inte ge hela bilden.

— Risken om man tar bort alla mörka sidor ur Annas liv är att det återigen skulle bli bara en lycklig kvinna-berättelse, säger hon.

Hon pratar kärleksfullt om Anna Lindhs svagheter. Som att hon var för snabb – staben införde en "ånger-vecka" på henne. Hon var också bra på att omge sig med duktiga medarbetare men sämre på att hitta kvinnliga sådana, konstaterar Franchell.

— Vi pratade mycket om jämställdhet och kvinnofrågor. Men det var inte de strider hon valde att ta, och det tror jag var strategiskt, för att hon inte ville hamna i kvinnofacket. Det skulle hon väl aldrig erkänna utåt. Men hon gick så långt som att säga att hon hade varit ganska dålig på att driva jämställdhet.

Samtidigt förstod hon med åren hur viktigt det var och blev själv en kvinnlig förebild.

— Jag blir glad om unga kvinnor läser om en föregångare som var politiker, inte bara mördad.