Torsdag 1 Dec
Stockholm

Filmrecension: Becksvart Monroe är en prövning

Den bräckliga Norma Jeane (Ana de Armas) frammanar sitt alter ego Marilyn Monroe, i filmen ”Blonde”. Pressbild.
Den bräckliga Norma Jeane (Ana de Armas) frammanar sitt alter ego Marilyn Monroe, i filmen ”Blonde”. Pressbild. Foto: TT

Fakta blandas med fiktion i Netflixfilmatiseringen av Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe. Ana de Armas är berörande bräcklig i huvudrollen, men filmens beckmörker är en prövning.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Fakta: Blonde

Genre: Drama

Premiär: 28 september 2022 (på Netflix)

I rollerna: Ana de Armas, Julianne Nicholson, Adrien Brody med flera.

Regi: Andrew Dominik

Speltid: 2 timmar 46 minuter

Betyg: + + +

Vad är sant och vad är påhittat? Gränslandet mellan fakta och fiktion är en obekväm plats för många, som måste googla efter fakta när en känd person eller händelse skildras i en aktuell film.

Träffades verkligen drottningarna Elisabet I och Maria Stuart, som de gör i ”Mary, Queen of Scots” (2018)? Var Sveriges statsminister sexköpare, som det antyds i ”Call girl” (2012)? I vår märkliga tid – som är både verklighetsfixerad och faktaresistent – letar vi som besatta efter ”hur det egentligen ligger till” .

Jag undrar ofta varför man inte ställer en annan fråga: Är det här specifika skarvandet med sanningen bra eller dåligt för själva filmen?

Andrew Dominiks film ”Blonde” och dess förlaga, Joyce Carol Oates roman med samma namn, har båda anklagats för att förvanska verkligheten. Filmen och boken utforskar – och bygger vidare på – berättelsen om Norma Jeane Mortenson och hennes alter ego Marilyn Monroe.

Vi får möta barnet Norma Jeane som växer upp med en schizofren mamma (starkt och skrämmande spelad av Julianne Nicholson) och med en skärande längtan efter pappan som hon aldrig har träffat. Hela livet kommer hon att söka efter trygghet och uppmärksamhet, oftast på helt fel ställen. Hon iklär sig rollen som den fulländade Marilyn för gömma allt det fula och trasiga, allt det oälskansvärda. Hon dör alldeles ensam, 36 år gammal.

Ramverket och människorna är hämtade från verkligheten, många av detaljerna är ren fiktion. Norma Jeanes mamma försökte inte dränka henne i ett skållhett bad. Det är inte heller troligt att hon blev våldtagen av president Kennedy, men båda dessa scener visar tydligt vad det är Dominik vill berätta om: ett arketypiskt offerlamm, en Kristusfigur som bara vill sprida kärlek men som plågas och exploateras av en kall och grym omvärld.

Ana de Armas är både kusligt porträttlik och drabbande i huvudrollen. I sina kupade händer bär hon ett bräckligt hopp genom filmens nästan tre timmar långa mardrömsresa.

Filmen är välgjord – fina skådespelarinsatser, vackra bilder, suggestiv musik av Nick Cave och Warren Ellis – men också i stora stycken outhärdlig. Inte bara för att den skildrar så mycket elände, utan också för att huvudpersonen bara får vara just ett offer. Verklighetens Marilyn/Norma var (förstås) en betydligt mer komplex person.

Filmskapare som omformar verkliga händelser hävdar ofta att de vill uppnå en högre sanning, bortom biografiska fakta. Andrew Dominik har velat utforska hur trauma i barndomen kan påverka ett liv. Kanske hade en mer verklighetsnära Marilyn – rolig, smart, ambitiös – kunnat göra den berättelsen lite mindre entonig.

Äktenskapet mellan Marilyn Monroe (Ana de Armas) och dramatikern Arthur Miller (Adrien Brody) skildras i ”Blonde”, efter Joyce Carol Oates roman. Pressbild.
TT
Kommentera
Kopiera länk
Dela

Notifieringar

Slå på notifieringar för att få de senaste nyheterna från Nyheter24.