Filmrecension: Efron levererar öl och drama

Låt er inte luras av affischen eller titeln. Det här är ingen knasig komedi om någon som snubblar sig genom Vietnamkriget för att smuggla öl till sina polare, vilket man lätt kan tro av bilden på Zac Efron som något slags Forrest Gump-figur.

Det är mycket mörkare än så. "The greatest beer run ever" är snarare en avlägsen släkting till "Good morning Vietnam", där skrattet ganska snart fastnar i halsen när filmen utvecklas till en uppgörelse med militären, "sanningen" och vad som menas med patriotism.

Det är 1968 i utkanten av New York. Så många av hans polare har blivit inkallade att det börjar bli tomt på stambaren (där Bill Murray spelar bartender i en sällsynt nedtonad dramatisk roll). "Chickie" Donohue (Zac Efron) kläcker därför idén om att hälsa på sina kompisar vid fronten i Vietnam och ta med sig en axelremsväska med bärs. Bara så där. Det ordnar sig nog!

Detta är förstås absurt, men ska ha hänt i verkligheten och regissören Peter Farrelly använder sig av den historien för att måla en allegori med bred pensel.

"Chickie" ska förstås symbolisera det amerikanska folket, som i början rätt naivt betraktar kriget på avstånd, men ju mer han (och amerikanerna) ser och förstår vad som pågår och hur sanningen förvrängs desto hopplösare verkar möjligheten till någon form av slut på kriget vara.

Zac Efron har länge kämpat med att skaka av sig oket från tiden som tonårsidol, men här behärskar han sin rollfigurs förvandling från "skön kille" till uppskrämd ung man som har tagit sig vatten över huvudet på ett sätt som vittnar om stor begåvning.

Då gör det inte så mycket att Russell Crowe verkar ha kopplat på autopiloten och spelar över i rollen som cynisk krigskorrespondent som aldrig kan vara tillräckligt nära explosionerna och dramatiken.