Erpenbeck: I början dömde vi i öst oss själva

Inte förrän efter 30-årsjubileet av Berlinmurens fall kunde den tyska författaren Jenny Erpenbeck andas ut. Hon ville fundera över händelserna som märkte hennes ungdom i lugn och ro. Och det var först efter tre decennier som hon hade tillräckligt med distans för att se tillbaka på den turbulenta tiden då Öst- och Västtyskland enades.

— Det var något vi alla var tvungna att förstå. Men när jag har haft diskussioner om DDR har det varit väldigt mycket känslor från min sida, och väldigt lite reflektion. Jag har lidit av det. Jag brukade vara upprörd i flera dagar efteråt, säger hon på förlaget i Stockholm, och berättar att det var dags att undersöka varför.

Erpenbeck har tidigare skildrat diktaturens skuggor i böcker som "Ordbok", "Hemsökelse" och "Natt för gott". Men i "Kairos" går hon tillbaka till sin ungdoms tid på 1980-talet, då nittonåriga Katharina och den trettio år äldre, gifte författaren Hans träffas av en slump på Alexanderplatz, och inleder en passionerad relation.

Inkorporerar nutidshistoria

Medan Hans växte upp under Nazitiden och deltog i Hitlerjugend är Katharina ung i en annan era. Erpenbeck inkorporerar Tysklands nutidshistoria i paret, och för fram en underliggande kritik mot att 1945 skulle ha inneburit ett slags år noll för landet.

— Det var inte en ny början med nya tyskar då. Människor startade från två olika utgångspunkter när de grundade det nya samhället, säger hon.

Hon exemplifierar med sina farföräldrar. De var kommunister som migrerade till Sovjetunionen. Men efter andra världskriget kom de tillbaka till Tyskland, nedbrutna av Stalins regim, och var tvungna att bygga upp den nya staten tillsammans med forna nazister. Många nazistiska förbrytare kunde fortsätta sina liv efter kriget medan Östtyskland förväntades tvätta sin smutsiga byk, hävdar Erpenbeck.

— I början dömde vi i öst oss själva. Men när väst sedan skulle utvärdera oss blev det komplicerat. Vi tänkte ”kanske borde de ha gjort samma sak efter andra världskriget”.

Jenny Erpenbeck intresserar sig för hur svårt det är att föra vidare personliga erfarenheter från historien. I skolan lärde hon sig om kapitalismens problem, men tänkte inte att det hade något med hennes liv att göra – tills muren föll.

— Från första stunden då hyrorna blev dyrare förstod vi att det var en existentiell fråga: hur ska du kunna betala? Vad händer om du förlorar jobbet? Plötsligt var det vårt problem, men att bara få höra det i skolan gör en inte till en övertygad socialist.

Makt och manipulation

Erpenbeck drar tydliga paralleller mellan hur samhället styrs och kärleksrelationen: det handlar om makt och manipulation. Berättelsen var inte särskilt angenäm att skriva, erkänner hon och jagar bort den obekväma känslan med ett skratt.

— Det var smärtsamt, för det är en berättelse om att långsamt bli äldre och växa upp, att ta sig ur allt det mörkret, säger hon och hymlar inte med att en del är självupplevt.

Efter hand blir Hans allt mer kontrollerande. Och när Katharina söker tröst på annat håll utnyttjar han det för att låsa fast henne i skuldkänslor. Han kräver att hon ska rannsaka sig, samtidigt som han fortsätter att vilja ha sex, med våldsamma inslag.

— Det är som att han delar upp henne i en god del och en — som han ser det — dålig. När män går till prostituerade måste de tänka så: att de kan utnyttja en kvinna men respekterar sin fru. Sexet är bortkopplat, och för kvinnor tror jag det förhållningssättet är svårt, funderar Jenny Erpenbeck.

Hans övertygar också Katharina om att den moraliska rötan finns inom henne. Det påminner Erpenbeck om hur människor i Sovjetunionen bröts ned tills de tänkte ”jag kanske är en folkets fiende”.

— Det är en hemsk och väldigt effektiv teknik, säger hon och skrattar till igen.

I Stasis arkiv

Under skrivandet grävde Jenny Erpenbeck också i Stasis arkiv – där hon plötsligt hittade en fil med 1 400 sidor om personen hon undersökte. Hans i boken är baserad på en riktig person. Men det är inte författaren Heiner Müller, understryker hon, som det har spekulerats om och som nämns i boken. Honom mötte hon först senare.

— Alla som kände honom vet att han inte kan vara Hans, för de är så olika. Müller var en trevlig person, säger hon och drar menande på munnen.

Jenny Erpenbeck är inte klar i arkivet – "vet du att man uppfunnit maskiner som pusslar samman förstörda dokument?", undrar hon uppspelt. I många av sina böcker tar hon upp hur tystnad och makt hänger ihop, där det som utelämnas är lika viktigt. I "Kairos" kräver Hans till exempel att få se alla Katharinas dagböcker, vilket gör att hon slutar att skriva uppriktigt i dem. Så fördärvar han hennes skrivande eller lär hon sig då att skrivandet inte alltid behöver vara sanningsenligt?

— Det är en bra fråga. Skrivandet som en teknik för att både berätta och dölja saker intresserar mig mycket, säger Jenny Erpenbeck.

Själv tycker hon en av de mest upprörande stunderna i boken är när Hans säger: "någon som kan ljuga så för sig själv borde hålla sig borta från konsten".

— Konsten är också att manipulera. Men om det är god konst är det samtidigt att öppna något och att låta någon se in på djupet.

"Vid punkt noll"

Att samhällsbygget DDR bröt samman är tydligt i "Kairos". Men Jenny Erpenbeck skriver också fram hur kapitalismen korrumperade det som trots allt var gott. Numera är hon övertygad om att det måste finnas alternativ även till kapitalismen.

— Jag har gjort rent bord nu och försöker tänka på vad det alternativet skulle kunna vara — efter att ha hanterat allt det hopp som gick förlorat. Så nu är jag vid punkt noll.