Annie Ernaux ser priset som en gemensam seger

Hon har bara haft två veckor på sig för att formulera den traditionella Nobelföreläsningen och Annie Ernaux känner sig nervös – hon hoppas att talet når upp till äran som förärats henne, sade hon ödmjukt under tisdagens presskonferens. Sedan beskedet om priset kom har hon rest runt de senaste två månaderna till redan inbokade litteratursamtal.

Nu är hon till slut på plats i Börssalen och med låg röst säger hon sig vara både rörd och lycklig över kvällen. Det pampiga rummet är fullsatt när föreläsningen till slut kan hållas på plats, efter år av covidrestriktioner, och i publiken sitter bland annat förra årets Nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah. Men äran bländar inte Ernaux, framhåller hon i talet, kanske för att hon inte ser priset som en personlig seger.

— Det är varken högmod eller blygsamhet att tycka att det på sätt och vis är en gemensam seger. Jag delar stoltheten över den med de män och kvinnor som, på ett eller annat sätt, önskar mer frihet, jämlikhet och värdighet för alla människor, oberoende av kön och genus, hud och kultur, säger den 82-åriga Annie Ernaux.

Hon berättar också att hon som 22-årig litteraturstudent tänkte att det skulle räcka att bli författare för att kompensera för den sociala orättvisan hon hade fötts in i – men att hon snart insåg att den personliga segern inte skulle kunna väga upp för klassamhällets baksidor.

Bröt med fint skrivande

Redan från det att hon började läsa blev böckerna självklara följeslagare för Annie Ernaux. Men vägen till att bli författare var långt ifrån självklar. Hon blev inte nedslagen av refuseringar men med man, två barn, en lärartjänst och ansvaret för hem och familj gled hon allt längre från skrivandet. Trots det hittade hon tillbaka.

Men hon fick inte hjälp av författare och förebilder som Marcel Proust, Virginia Woolf eller Gustave Flaubert.

— Jag blev tvungen att bryta med det ”fina” skrivandet, den vackra meningen, just den mening som jag lärde ut till mina elever, för att kunna avlägsna, förevisa och förstå det sår som slitits upp inom mig, säger Annie Ernaux.

I stället började hon skriva på ett språk som "bullrande förde med sig vrede och hån" – ett upproriskt språk som hon ser som det enda sättet för de förödmjukade och kränkta att svara på minnet av föraktet och av skammen.

Ernaux vill inte förråda dem hon skriver om och har hela tiden ifrågasatt om skrivandet stör eller internaliserar uppfattningarna om människor som kulturellt privilegierade läsare kan ha.

Lyfter kvinnors erfarenheter

Hon drömde inte om att förändra litteraturen. Ändå var hon tvungen att omforma den, och från och med sin fjärde bok anammade Annie Ernaux ett mer neutralt, objektivt och ”platt” språk, som varken innehöll mycket metaforer eller starka känslor.

— Våldsamheten förevisades inte längre, den erfors från själva omständigheterna och inte från sättet att skriva. Att finna orden som på en och samma gång rymmer verkligheten och känslan som verkligheten inger skulle komma att bli, och är så än i dag, mitt ständiga huvudbry när jag skriver, oavsett ämne.

Ernaux berättar också att skildringen av hennes sociala sår redan från början hängde samman med kvinnornas situation. Hon ville beskriva allt som hände hennes flickkropp: övergreppen, upptäckten av vällusten, menstruationen, den illegala aborten. Och hon insåg att hon inte bara hämnades sitt släkte, utan också sitt kön.

Kvinnors erfarenheter har alltid varit viktigt i hennes skrivande.

— Svenska Akademiens erkännande av mitt arbete utgör en hoppingivande signal för alla kvinnliga författare, säger hon.

Hon skriver utifrån ett "jag" som länge var ett privilegium för adelsmännen. Men hos Ernaux är jaget inte privat, utan ett "sätt att uppenbara någonting som bara skrivandet kan bringa till liv".

"Kollektiv frigörelse"

Att hon är politisk är inget Annie Ernaux hymlar med – och under sin föreläsning kommenterar hon både upproret i Iran och uppgången i Europa för den ideologi som grundas på att "stänga ute utländska medborgare och invandrare, på att överge de ekonomiskt svaga och på att kontrollera kvinnornas kroppar". Hennes litteratur har alltid förkastats av högerextrema kretsar, konstaterar hon.

Det är via sin litteratur hon vill verka. Genom språket vill hon omstörta hierarkierna, berättar Ernaux.

— I uppdagandet av det socialt outsägliga, internaliseringen av dominansförhållandena som grundar sig på klass och/eller ras samt kön som erfars bara av dem som är föremål för den, finns möjligheten till en individuell, men också kollektiv frigörelse, säger hon och tackar för de stående ovationer som aldrig tycks ta slut.