Suzanne Osten gör livskabaré av Lars Norén

I grunden handlar det om försvara livet, förklarar Suzanne Osten. I sin sista dramatik ägnade sig Lars Norén åt döden, ändå beskriver hon sin uppsättning av "Temps mort" som "en livskabaré" gestaltad av skådespelare, musiker, sångsolister och en dansare.

— De både sjunger och dansar och hoppar runt, jag gillar det komediantiska, det är roligt, det är ett flöde av humor i det tragiska, och det finns en underhållningstanke. Alla vet att de ska försvinna, men de vill inte hålla på med det. De vill leva och lyssna på varandra, säger hon och sammanfattar det som hon tycker kännetecknar teaterkonsten i stort.

— - Teatern är väldigt bra på det, att tycka om och lyssna på varandra.

När Suzanne Osten blev tillfrågad av Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm att sätta upp en av Lars Noréns sista pjäser slöts en cirkel. I början av 1980-talet var hon en av de första som tog sig an den då nykläckte dramatikerns verk. På teatern talade man om en ny Strindberg, berättar hon. Under ett par år samarbetade de och lärde sig av varandra, innan det tog slut.

— Jag var ju regissör då och han var lyriker, det var en fantastiskt svår värld att gestalta och det tyckte jag var kul. Det här var textsjok som man aldrig hade mött, osorterat tankegods, hur sjutton skulle man göra det? Samtidigt var det möjligt att följa och känslostarkt.

Manliga regissörer

Efter "En fruktansvärd lycka" satte hon upp "Underjordens leende" och därefter en pjäs för radioteatern.

— Sedan bröt han med mig, efter det hade vi väldigt lite kollegialt samarbete, men vi hade en del. Jag har sett alla hans pjäser, han har inte sett mina. Jag hörde av mig, och den där brytningen pratade vi aldrig om, han nämnde heller aldrig att jag hade hjälpt honom in i teatern. Han nämnde alltid de manliga regissörer som han tyckte var något, det kanske var lite sorgligt, men jag gick aldrig under av det.

I sin uppsättning av "Temps mort" använder sig Suzanne Osten av sin egen dramatik för att förhålla sig till Lars Noréns. När hon läste pjäsen slog det henne att de nydöda i Noréndramat skulle kunna vara desamma som i hennes egen pjäs "Besvärliga människor", vars rollgalleri för övrigt jämfördes med Noréns "Personkrets 1:3" vid premiären.

I en nyskriven prolog låter dramatikern Erik Uddenberg och Suzanne Osten nu dessa besvärliga – återigen spelade av Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell – diskutera vad det betyder att spela i en Norénpjäs.

Måna Klagshamn

"Även de döda sparkar en stund, i 14 sekunder", förklarar en av huvudpersonerna hos Norén. Ann Petrén spelar E, en 93-årig kvinna som en gång suttit i Förintelsens dödsläger. Ann Petrén har förberett sig genom att läsa Hédi Frieds böcker men också genom att gå tillbaka till den tvångssjukskrivna barnbibliotekarien Måna Klagshamn i "Besvärliga människor" som inte längre vill låna ut böcker till barn.

— En rättshaverist, sammanfattar Ann Petrén som har kvar "spår" av Måna Klagshamn i "Temps mort".

Bland Susanne Ostens tillägg finns också en svartklädd person (Rasmus Ölme) som dansar omkring på scenen och ibland sätter sig vid regibordet. Vems skugga han kan vara sägs aldrig rakt ut men lär bli ganska tydligt efterhand.

Suzanne Osten hade gärna velat ha Lars Norén med i publiken.

— Jag hade hoppats att han skulle bli glad över att se vilken glädje den här ordmängden, och svårigheter och olikheterna och temperamenten bereder mig som iscensättare. Jag tycker det är skitkul att få jobba med en sådan oformad text, en text som inbjuder en iscensättare att med sin ensemble ge sig ut på den här resan.