Åsa Beckman övervann känsla av pappasvek
"Nepo babies" – visst, men också tassande barn som tidigt lär sig parera sina författande föräldrars mörker. I nya boken "Kulturbarn" gör Åsa Beckman upp med en gammaldags författarroll och sitt eget medberoende.
Åsa Beckman skriver om sin egen uppväxt och far, poeten Erik Beckman 1935–1995), men tar också upp andra författarbarns berättelser:
Nils Claesson om sin far Slas, Ulf Lagerkvist om Pär Lagerkvist, Johanna Ekström om Per Wästberg, David Lagercrantz om Olof Lagercrantz, Felicia Feldt om Anna Wahlgren, Otto Gabrielsson om Jörn Donner, Gunnar Falk om Kerstin Thorvall, Klaus Mann om Thomas Mann, Daniel Bergman om Ingmar Bergman med flera.
Han diktade med enorma anspråk men prenumererade också livet igenom på 91:an. Åsa Beckmans pappa, Erik Beckman, var en finsmakarnas poet, konstaterar hon 30 efter hans död. I hennes barnaögon var han stor och underbar, men också i behov av omättlig tröst.
När Erik Beckman på 1980-talet hade drabbats av en hjärtinfarkt, kunde han, trots en ny litterär hausse drabbas av "stråk av bitterhet". För sina då vuxna döttrar Åsa och Eva (i dag biträdande kulturchef på Dagens Nyheter respektive hög chef på SVT) förklarade han att det minsann var han som banat väg för deras framgångar.
— Det var så chockande, vi hade uppfattat att han var stolt över oss, men då fick han en känsla av att "jag har gjort det här med egna händer medan ni glidit in på en räkmacka". Plötsligt förstod jag att han nog var mycket mer uppfylld av sin plats än vad jag hade fattat, säger hon.
Nyfikenhet
Av fadern fick hon en tidig skola i svår text men också ett efternamn som säkert gjorde att hennes nybörjarförsök som skribent möttes med nyfikenhet. Ändå är det inte de senaste årens debatt om kändisbarn som går i föräldrarnas fotspår, så kallade "nepo babies", som fått henne att skriva boken.
När hon läste Nils Claessons, Johanna Ekströms och Felicia Feldts böcker om problematiska uppväxter med uppburna författarföräldrar såg Åsa Beckman likheterna med sin egen.
— - Att hela tiden kretsa kring den här föräldern som ska skriva – stötta, trösta och parera deras labilitet – det skapar ett slags konstnärligt medberoende som vid missbruk. Det blir ju inte lättare för att det ofta handlar om föräldrar som också har alkoholproblem.
Minsta obehag
För att skriva sant var hon tvungen att berätta inte bara om det magiska utan också om faderns otrohet med bland andra Kristina Lugn och hans alkoholism. Ett sent fadersuppror?
— Jag brottades med att jag svek honom genom att berätta. Det är ju faktiskt ett medberoende, att man 30 år efter en persons död är mån om att inte berätta något som han skulle tycka var det minsta obehagligt. Det medberoendet är kanske brutet nu.
Fler författarbarns historier lär komma. Men till skillnad från Anna Wahlgren och Ulf Lundell tror hon att en självutlämnande författare som Karl-Ove Knausgård inte rasar om hans barn blir kritiska.
— Han måste och kommer att acceptera det.
