KAJ:s bastudans har blivit ett fenomen i sig. Bakom koreografin ligger Jennie Widegren, en av SVT:s permanenta nummerkreatörer. Första gången hon träffade KAJ var trion tydlig med vad de ville göra:
— De ville verkligen bjuda på underhållning, och de ville bygga en bastu på scenen. Sedan var det upp till mig att fylla numret med koreografi, säger hon.
Revy och återhållsamhet
För att hitta rätta känslan ägnade Widegren mycket tid åt att studera vad KAJ tidigare gjort som humorgrupp. I arkivet hittade hon en hel del revyer, men hon tog också avstamp i KAJ:s ursprung i Österbotten.
— De finländska vänner jag har är ganska återhållsamma. Det är liksom inga stora gapskratt utan man säger mer återhållsamt att något är kul. Det ville jag skulle vara själva grundkänslan i koreografin.
Vad tyckte KAJ när du presenterade dina idéer?
— De tyckte att jag hade tolkat det rätt, det de ville göra. De gillade hur de först sitter runt elden och grillar korv, hur bastun börjar byggas och hur de sedan sätter sig i den.
Och själva koreografin?
— Först tyckte de att den var på gränsen till för svår. Det hade med att göra att de ju sjunger live samtidigt. Men de är sådana slitvargar, så de åkte hem och repade och repade och repade, och när de kom tillbaka satt det.
Sitter ihop
Hur stor roll tror du att dansen spelade i att det blev vinst i Melodifestivalen?
— Människor älskar när det man ser och det man hör och det man känner sitter ihop. Vi hade till exempel säkert älskat Loreen även om hon hade sjungit "Euphoria" rakt upp och ned, men hennes "krabbdans" gjorde att man visuellt kunde hänga upp det på något.
Hur känns det för dig som koreograf att bastudansen har blivit ett fenomen i sig?
— Det känns helt fantastiskt! Jag älskar ju dans och det är ju jättekul att vara med och bidra till att folk dansar mer!
