Jag kan inte minnas ett liv före klanen Wahlgren.
Först ut för mig var Christina Schollin, Pernillas mamma, som spelade Börje Ahlstedts plågade hustru i Ingmar Bergmans mästerverk Fanny & Alexander från 1982.
På en biopremiär för några år sedan fick jag chansen att tacka henne för den makalösa skådespelarinsatsen och det betydde garanterat mer för mig än för henne.
Något år senare dök Pernilla upp i tv på julafton (jodå, det förekom så kallade “3D-glasögon” vilket skulle ge ett slags nytt djup på den buktande gamla tv skärmen, men som för mig mest var glasögon i plast i rött och grönt) och kort därefter tog hon sin höga ton i Picadilly Circus, träffade en italienare och försvann ur min värld.
Fast det är en lögn. För hon fortsatte att stråla ner i mitt svarta, dammiga, ungdomliga goth-hål där jag söp och levde rövare. Hon log mot mig från korsordstidningar, från bioreklam, från löpsedlar och mittuppslag. Men själv stod jag i kajal och tjej-jeans och Dr. Martens-kängor i en helt annan värld.
Jag är helt förundrad över hur hon stått ut med att vara så offentlig, så känd, under så många år. Jag hyser stor respekt för det.
När jag skrev och arbetade med Lasse Berghagens bok blev jag också påmind om en liknande slags offentlighet.
Det är skillnad på att vara känd och att vara känd för att uttrycka det milt.
Det tog Lasse närmare två timmar att gå de knappa tre hundra meterna från hemmet till Östermalmshallen i Stockholm dit han gick med mig ibland. ALLA ville stanna och prata med honom.
Lasse?
Han stannade och pratade med ALLA. Med ett leende.
Dessutom, och det här är viktigt, lyssnade han på de han mötte. Alltså, verkligen lyssnade. Jag förstår inte hur människor som lever i den sortens offentlighet ens står ut.
Fast visst kunde han bli trött när folk klev rakt in i sommarhuset i Dalarna, en tidig söndagsmorgon, för att få sina vinylskivor signerade.
Men han tog det också.
Jag fattar inte hur han orkade.
Det finns ett gift i offentligheten men en del är helt resistenta, som familjen Wahlgren/Ingrosso. Eller också är det så att man reflekterar på ett helt annat sätt när man föds rakt in i en familj som alla redan vet nästan allting om.
Det är också det slår mig att de som säger att barnen Benjamin, Oliver och Bianca haft det så jävla enkelt, att de lyckas med det de gör (helt eller delvis) beroende på varifrån de kommer inte har fattat något alls. Jag tror de har fått slita hårdare just därför. Det är DÄRFÖR de blivit så bra på det de gör, för att de har fått kriga.
När vi hade Oliver Ingrosso som gäst i 24 frågor slogs jag också av hans befriande självdistans, vilket jag tror är helt och hållet livsnödvändigt för att överleva i en värld där alla vill att just du ska tro att du är den viktigaste människan på jorden.
The Wahlberg/Ingrosso family verkar kunna garva åt sig själva. Ibland kan den egenskapen och förmågan rädda livet på dig.
Jag är en man som är uppväxt med Joakim Thåström och tysk industrirock. Jag älskar Marcel Proust och poesi. Men jag har med åren allt mer blivit väldigt nyfiken på människor som jag, till en början, inte tror är som jag.
Ju mer mer nyfikna vi är på varandra, ju mer upptäcker vad vi har gemensamt och desto enklare blir det att damma av trötta fördomar om varandra.
Det gäller alla oss, inte minst vår syn på offentligheten och människorna som rör sig i den.
