I oktober förra året gick Elisabeth Ohlson ur tiden. Men under de sista veckorna av sitt liv hann hon få veta att en stor utställning av hennes konst planerades. Den 7 juni öppnar den nu i Fabriken Bästekille i Kivik, med över 300 av hennes verk.
— Vi har till och med en bild från hennes tid som pressfotograf, där hon började sin fotografiska gärning. Men det hon längtade efter var ju att krossa de normer och fördomar som hon mötte överallt i samhället, initialt i första hand om hbtqi-samhället, säger Johan Petterson.
Det var med ”Ecce homo” som Elisabeth Ohlson 1998 slog igenom med buller och brak, den serie om tolv fotografier där det kristna kärleksbudskapet gestaltas av hbtqi-personer.
— Det är hemskt sällan som ett konstverk förändrar ett helt samhälle över en natt men det var vad som hände, säger Johan Petterson, som lägger till att serien visas i sin helhet.
För de utsatta
Utställningen sände svallvågor genom den kristna världen, och Elisabeth Ohlson fick emotta enormt mycket hat och hot. Ett tag kom hon till sina utställningar i skyddsväst. Men hon var själv kristen, och sade sig följa religionens ”goda” grundvärderingar, enligt Johan Petterson.
— Hon var driven av att hela tiden göra gott, för dem som är förtryckta, i underläge, och för dem på botten av samhället.
Hon fotograferade uteliggare och transpersoner, och i serien ”Jerusalem” konfronterade hon fördomar kring hbtqi inom alla de abrahamitiska religionerna – vilket också var ett sätt att ta strid för yttrandefriheten.
Hennes formspråk snuddade vid kyrklig ikonografi, som hon visste ansågs kitschigt och pompöst, och till en början kritiserades hon för att ligga nära reklamspråket. Men Johan Petterson tror att konstsynen har vidgats sedan dess.
Hyllning
Nu visas också för första gången den serie som Elisabeth Ohlson arbetade med de två sista åren av sitt liv, ”Döden”, där hon porträtterade avlidna. Där ser Johan Petterson hur hennes bildspråk förändrats – med en tydligare inspiration av konstnären Caravaggios ljussättning.
Efter sitt sjukdomsbesked valde Elisabeth Ohlson att fotografera även sig själv, bara tre dagar innan hon dog.
— Folk kommer att känna mycket och inte vara så rädda för döden, och det var det hon ville, säger Minna Strömberg Wallin, som tidigare var gift med Elisabeth Ohlson.
Hon ser utställningen som en hyllning till fotografens liv och gärning.
— Det kunde inte bli finare.
