Samma dag som Marion Brunet ska ta emot Alma-priset har Greta Thunberg och andra aktivister på skeppet till Gaza blivit bortförda av israeliska myndigheter.
— Jag känner inte till henne så bra, men jag blev chockad av hur hon blev behandlad som en nyckfull unge när när hon är en ung kvinna som har modet att tala om sin framtid och oron hos sin generation, säger Marion Brunet.
Huvudpersonerna i hennes ungdomsromaner är inte sällan just unga kvinnor med en stark fysik och överlevarinstinkt i en våldsam värld. I augusti kommer tredje delen i den dystopiska framtids-trilogin ”Ilos” som utspelas i Brunets hemstad Marseille. 2052 ligger staden under vatten på grund klimatförändringarna och styrs av en maffialedare.
I centrum står Nolane, uppvuxen på gatan sedan föräldrarna dog i en tsunami. Redan inledningsvis tvingas hon döda för att överleva.
— Skulden genomsyrar vissa av mina böcker, men man kan också se handlingen som en symbolisk död, skrivandet blir ett sätt att döda en toxisk ledare – även om jag inte säger att man ska döda. Det är som en vägran att acceptera.
Skönhet
Tillvaron i hennes böcker är ofta ”väldigt mörk”, men inte utan skönhet.
— Jag har en form av klarsynthet, jag ser världen så som den är, jag lever inte i förnekelse men det finns alltid optimism.
Efter Almapriset på fem miljoner kronor svävar Marion Brunet ”på moln” – hon slipper ekonomisk stress och får en ny tyngd som författare, tycker hon.
Som utbildad socialarbetare jobbade hon tidigare med barn inom psykiatrin, eller som blivit omhändertagna, ibland på grund av våldsamma föräldrar. Uppvuxen på landet i Vaucluse (”nästan som Astrid Lindgren”) valde hon samma yrke som sina föräldrar, innan hon så småningom började skriva på heltid.
— Jag uppfostrades med humanistiska värden, väldigt tidigt ville jag stå bredvid förloraren, säger hon och berättar att hennes första yrke efterhand gjorde henne uttröttad och frustrerad.
”Heligt”
Samtidigt insåg hon hur hon kunde påverka människor också genom sina böcker. Det mest konkreta exemplet är kanske med debutromanen, ”Frangine” (Syrran) om ett syskonpar med två mammor vars dotter blir utsatt för homofobi.
— Efter den träffade jag flera som sade till mig att de hade tyckt att homosexuella inte hade rätt att skaffa barn, men efter att ha läst min bok hade de ändrat åsikt. Det var otroligt, det var heligt.
