Gnället och skället sker ofta hemma, utan omvärldens insyn, konstaterar Anna Odell. I konstverket som nu premiärvisas på Kalmars konstmuseum frågar hon sin sexårige son om han vill göra en film med henne. Till en början tycker sonen det är roligt att vara med men efter ett tag tröttnar han varpå konstnären försöker övertala honom.
— Vet vi själva hur vi använder vår makt, men gör vi det för barnens skull eller för vår egen? Vad gör vi för samhällets skull? Jag vill synliggöra det här både för mig själv och alla andra, och få oss att stanna upp och tänka, säger hon.
Ingen dokumentär
När hon använt sig själv i andra verk har Anna Odell ofta återvänt till utsatta positioner tidigare i sitt liv – nu vänder och vrider hon i stället föräldrarollen här och nu, berättar hon. Därmed inte sagt att hon gjort en dokumentär, filmen är heller inte klippt för att ge en förskönande bild, tvärtom.
— På ett sätt är det här det svåraste jag gjort eftersom jag jobbar tillsammans med mitt eget barn. Hur ska jag handskas med det så att jag inte hänger ut honom? Jag har gjort en film med mitt barn som ibland har tyckt att det har varit jobbigt, ibland underbart kul. När ska man sätta stopp?
Anna Odell och hennes son använder sig också av dockor som föreställer dem själva.
— Ibland bär jag båda, ibland bär han sin egen. Vi bär runt på dem, det handlar också om hur man bär på bilden av sig själv, och på det andra vill att man ska vara.
Apunge
För några år sedan såg hon en dokumentär om ett experiment där en apunge fick vara med ett gosedjur i stället för sin apmamma. Gosedjursmamman blev mer och mer obehaglig i dokumentären varpå den lilla apan bara blev mer angelägen om att hålla gosedjuret kvar, berättar Odell.
— Det var som att dokumentären ville säga att när man har en anknytning till någon kan den personen utsätta barnet för så mycket, barnet har ändå sin lojalitet vänd mot huvudpersonen i sitt liv.
”Makten och barnet” visas på Kalmar konstmuseum 14 juni till 16 november.
