Erik Poppe, som tidigare regisserat bland annat ”Utvandrarna” (2021), och Jon Fosse har varit vänner i över 30 år.
Under en stor del av den tiden har ett exemplar av ”Bad moon rising” legat framme på Erik Poppes skrivbord.
Missa inget viktigt, följ oss på Google— Jon frågade en gång om jag tyckte att han skulle försöka att skriva ett filmmanus. Så jag sade ”självklart, gör det”, säger han.
— Sedan dess har det legat på mitt skrivbord och tittat på mig. Det är bara jag och Jon som känt till det här manuset under alla de här åren.
2023 tilldelades Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Då var tiden också mogen för att äntligen börja jaga finansiering för manuskriptet – det första och hittills enda som den norske dramatikern skrivit direkt för film.
— Redan på den tiden kändes det som att Jon Fosse skulle explodera och bli en enorm stjärna. Men jag tror inte att man hade förstått hans stil då, säger Erik Poppe.
— Hans sätt att berätta är minimalistiskt, väldigt naket och rent, starkt och gripande. Men nu vill ju hela världen se den här filmen.
Inhyrt fartyg
Berättelsen kretsar kring Gerd (Kristi-Helene Giæver Engeberg) och Asle (Leo Magnus de la Nuez), som blir kära och får en son ihop, men allt mer slits isär av Asles jobb till sjöss.
När filmteamet öppnat för besök går inspelningarna mot sitt slut. För dagen har ett drygt 120 meter långt containerfartyg hyrts in och lagt till i Grötö hamn i Lysekil.
Det som återstår att spela in är en av nyckelscenerna, där Asle mönstrar på igen och lämnar sin höggravida flickvän bakom sig på kajen.
— Han ska vara tre månader på skeppet, så här börjar utmaningarna och problemen, säger Erik Poppe.
— Det är en väldigt vacker och stark historia, med mycket passion och känslor. Men det är också en historia om hur mycket avstånd kärleken tål.
”Väldigt vackert”
Den som läst Jon Fosse kommer att känna igen Nobelpristagarens lite säregna och sparsmakade stil även i filmen, tror Kristi-Helene Giæver Engeberg.
— Han skriver väldigt vackert. Det är mycket som inte blir sagt, lite mer som på teater, säger hon.
— Det är väldigt mycket tystnad. I manus är det paus, längre paus, och paus, hela vägen. Och så får vi fylla det med något.
Hennes motspelare Leo Magnus de la Nuez kan bara hålla med.
— Det är ju mycket tystnad och mycket stillhet i manus. Det är det som är så spännande med Jon, säger han.
— Och det var väl därför han fick Nobelpriset? Han sätter ord på det osynliga.
