Den unge Strindberg gick på kollisionskurs med allt vad svenska nationalister hette, i synnerhet försvarsförespråkande tullivrare och monarkister, framhåller Strindbergexperten Björn Meidal – Strindberg skriver både roligt och elakt om detta. Men hans idéer förblev sällan desamma livet ut.
— Som ung var han socialist, men när socialdemokratiska partiet bildades blir han övermänniska, säger Meidal.
Under en tredjedel av sitt verksamma liv bodde Strindberg i självpåtagen ”exil”.
”… jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig ...” – så ska han ha skrivit i ett brev till förläggaren Carl Otto Bonnier, 1884.
Strindberg var också i ständig kontakt med sina europeiska kollegor och deras verk. I Goethe såg han ett diktarideal och hos HC Andersen hittade han inspiration till sina sagor. Balzac gjorde honom uppmärksam på den svensk som enligt Björn Meidal kanske kom att betyda allra mest för Strindbergs skapande: mystikern Emanuel Swedenborg.
Även Rousseaus kritik mot det urbana var viktig för Strindberg och bland hans många brevvänner fanns Friedrich Nietzsche.
I södra Tyskland blev dock hemlängtan till hans älskade Kymmendö och till naturen så stark att han skrev skärgårdsromanen ”Hemsöborna”. Strindberg fick med dialektala uttryck om jakt och fiske, påpekar Björn Meidal som dock ser viktiga europeiska inspirationskällor även här: Homeros ”Odysséen” men ännu mer ”Havets arbetare” av Victor Hugo.
— Strindberg skriver även om det svenska språket som ”ett dövstummespråk som ingen förstår när man kommer ut i Europa”.
