Hon lider av posttraumatisk stress efter ett brutalt våldsdåd och sover ibland under soffbordet för att känna sig trygg.
Kvinnan i Naja Marie Aidts roman är i övre medelåldern, hennes tre söner är vuxna och utflugna ur hemmet. Hon har ett jobb, men kan inte jobba på grund av det posttraumatiska stressyndrom som förlamar henne.
Innan Aidt började skriva gick hon igenom statistiken för våldsdåd utförda mot kvinnor i Danmark och andra delar av världen. Det hon såg gjorde henne arg och förtvivlad.
— Det är ett enormt kvinnoförtryck som bara pågår för att vi händelsevis är födda i en flickas kropp och inte en pojkes. Om inte konsekvenserna av det här våldet mot kvinnor är döden, så vad är den då? Då är den trauma. Vi som är helt oskyldiga blir traumatiserade bara för att vi är kvinnor, säger hon.
Kvinnlig vänskap
Om mäns våld mot kvinnor är en viktig beståndsdel i romanen så är kvinnlig vänskap en minst lika viktig ingrediens. Kvinnan i boken är omgiven av väninnor som, vid sidan av den professionella hjälp som ges av hennes psykolog, varsamt stöttar och lotsar henne.
— Jag tror inte att professionell behandling är nog, man har också behov av den mänskliga gemenskapen omkring sig när man är i kris, säger Naja Marie Aidt.
Hon talar av egen erfarenhet. I romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka”, som gavs ut 2017, skrev hon självbiografiskt om sonen Carls död. Då beskrev hon det som att hennes språk gick sönder av sorgen.
— Det var väldigt frustrerande att känna att jag också hade förlorat mitt språk när jag miste mitt barn. Jag har alltid använt språket för att förstå världen, för att förstå mig själv och livet och plötsligt kunde jag inte mer.
”Stor lycka”
Det tog fem, kanske sex år innan hon började skriva på något nytt igen. Vännerna som slöt upp omkring henne efter Carls död var en viktig förklaring till att ”Övningar i mörker” kom till, konstaterar hon.
— Att komma tillbaka till skrivandet har varit en stor lycka för mig. Jag har en känsla av att det är mitt andra författarskap jag har börjat på, att jag nu startar på ett nytt ställe, säger hon.
Men en sak förundrar henne. Trots att ”Övningar i mörker” har kritikerrosats och prisbelönats är det nästan bara kvinnor som kommer till hennes författaruppläsningar.
— När jag gav ut ”Babian” kom det massor av män, så det har varit lite överraskande att det fortfarande är så här ”åh, det är sådant där kvinnligt snack! Vi orkar inte höra om övergångsålder, hormoner och amning, barnafödslar och väninnor”.
