— Jag upplever ingen smärta. Jag känner inte av tid och rum, säger frontmannen Thomas Öberg över telefon från ett hotell i Helsingfors.
Han beskriver publiken på avslutningsturnén som nya fans med ”hela känslospektrat aktiverat” och gamla fans som gråter.
— Vi har nostalgikerna och de som får förstagångskyssen parallellt med varandra. Det är en otroligt bitterljuv polkagris som ändå är behaglig att hålla i handen.
Känslan är förståelig. Bandets dagar med kravallstaket och ”Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss” som låt nummer 13 på spelschemat är snart förbi.
— Vi kommer inte att göra en pudel, som när Ozzy Osbourne var ute på sin ”No more tours” nummer tre. Det kommer inte att hända, säger Öberg.
Gammal crème fraiche
Däremot ska Bob Hund firas, bland annat med hjälp av en paradorkester som leder publiken till konserten, en utställning och en matvagn på Medborgarplatsen i Stockholm, med punkiga grytor och falafel som utformats tillsammans med kockar och matforskare. På ett möte fick Öberg en läxa i hållbarhet och utmanades att äta en crème fraiche som stått i kylskåp i fem år.
— Det är två saker jag inte gillar: att äta saker som jag inte har kontroll över och grupptryck. De utsatte mig för båda och jag överlevde. Efter det kände jag, vad fan, det är inte för sent att lära sig någonting även på ålderns sensommar.
Öbergs inställning är att ”nyfikenhet är världens äldsta och billigaste energikälla”, vilket får honom att lita på att ”publikens visdom” ska guida Bob Hund-medlemmarna vidare efter den sista konserten.
”Aldrig så dålig stämning”
När han blickar tillbaka på Bob Hunds historia vill Thomas Öberg inte kokettera med alla stagedives som lett till ofrivilliga ambulansfärder eller romantisera de fattiga åren när hela bandet hade samma frisyr för att de delade hårtrimmer, men han minns 90-talet när det "cirkulerade lite pengar".
— Det har aldrig varit så dålig stämning i bandet som när vi hade det gott ställt, säger Öberg.
Han pekar inte ut någon arvtagare hos den yngre generationen indiemusiker, men säger att fältet är vidöppet. Thomas Öbergs förhoppning med varje konsert är att någon i publiken ska tänka ”det där kan jag göra bättre”.
— Men jag skulle säga ”gör inte som vi har gjort det”. Det är en omänsklig uppgift. Det ska ta 10 000 timmar att bli bra på någonting, men det har tagit 100 000 timmar för Bob Hund.
