Den obändiga energin går nästan att ta på, vibrerar som ett otåligt kraftfält. En ljuskrona i rosa glas tronar högst upp i taket, Marie-Louise Ekman instruerar medarbetarna uppe i en hisslift om hur hon vill ha det. Glasarmaturen kommer att nå nästan ända ner till golvet när den är färdigställd.
— Fyra meter ska den bli, säger Marie-Louise Ekman.
Under den pågående installationen på Konstakademien gör hon ingen hemlighet av sin iver att återgå till arbetet. Hon hastar genom de stora salarna och landar omgiven av sina nyskapade oljor, i ett för konstnären annorlunda utförande och format. Visserligen har hon arbetat i stora format förr men då mer liknande seriestrippar med flera berättelser, på längden. Nu har hon skapat ”höjdare” koncentrerade på en person, en berättelse.
— Jag vill inte upprepa mig. Men vissa teman går aldrig bort från mig. Kvinnan finns alltid med, och över- och underordning. Det kan varieras i det oändliga, det är outtömligt, säger hon.
Under ytan
Golvet är delvis täckt av “mattor” med konst. Svarta figurer i form av bruksföremål avtecknar sig mot det djupröda: en hammare, en sax. Nål och tråd. Vardagliga föremål som samtidigt utstrålar något illavarslande – hammaren ligger sönderbruten mitt itu, med taggiga brottytor.
– Konsten är mina dagboksanteckningar, mitt sätt att avkoda tillvaron. Jag skildrar det jag är med om.
Och det vardagliga är märkligt om man tittar noga.
– Det finns en tendens att se vardagen som enkel och ofarlig. Men den är komplicerad, rymmer många underliggande känslor. Som sorg.
Fotspår i sand
Ny energi får hon av mötena med sina medmänniskor. Och maken Gösta Ekman, som hon fick 29 år tillsammans med, är ännu i högsta grad närvarande.
— De mentala avtrycken finns kvar, som fotspår i sanden. De döda ingår i vår verklighet även om de inte har några kroppar, säger Marie-Louise Ekman.
— Med Gösta var det inget dösnack. Han hade ett oslagbart sätt att prata på. Ett sätt att uttrycka sig på som alltid var viktigt, roligt. Lustfyllt.
