Statarsystemet, vad var det? frågar Patrik Svensson retoriskt. Efter ”Ålevangeliet” och ”Den lodande människan” har han fortsatt sitt lågmälda dokumentära berättande, den här gången utifrån sin egen släkt.
— Det här är människor längst ut i marginalen. Det är intressant att skriva om dem, men också svårt. Här kommer jag och sliter ut dem på något sätt, jag gör det när de är som skörast, det blir lite som ett övergrepp det också och jag har brottats mycket med det, säger han.
Fördjupas
Patrik Svensson ville försöka förstå hur ”en snäll man” hade kunnat döda barn och fru.
”Den barmhärtige mördaren” är lika mycket en skildring av häpnadsväckande svensk samhällsutveckling som av en människa, Patrik Svenssons farmors morbror. Tragiken fördjupas av att Elof Nilsson inte kan se de enorma förbättringar som då, den 26 februari 1942, är alldeles inom räckhåll, inte minst tack vare en kringcyklande ung fackföreningsledare – Gunnar Sträng heter han – som lyckas samla samhällets politiskt passiva bottenskikt, de jordlösa lantarbetarna.
— Många har pratat om statarsystemet som livegenskap och det är en ganska rimlig beskrivning. Det var en hårt reglerad ofrihet, och vad gör det med en människa som formats av den?
Statarparet Elof Nilsson och hans fru Matilda drabbas hårdare än andra och tvingas begrava 6 av sina 13 barn. 5 av dem blev inte ens ett år innan de dog i sjukdomar som lunginflammation, blodförgiftning och kolera.
— Den här sorgen blir ett slags konstant, vad han uppenbarligen drabbas av är något som Ivar Lo kallar för ”statarklassens fatalism”. Det här eländet som de levt i under hela sitt liv, han kan inte se ett slut på det, säger Patrik Svensson och tillägger:
— Ojämlikhet och orättvisa kan skapa ett slags fatalism som bokstavligen är livsfarlig.
Spegelbild
Elof Nilssons äldsta dotter, Märta, vaknar av gevärsskotten och hämtar sig troligen aldrig av det som hon tvingas bevittna. Patrik Svensson ser sin nya bok som ”en mörk spegelbild” av sitt eget ursprung.
I dag hade Elof Nilsson dömts till livstids fängelse, tror han. Men den rättspsykiatriska undersökningen på 1940-talet kommer fram till att Elof Nilsson led av en depressiv psykos.
Efter fyra år på St Lars mentalsjukhus i Lund blir han friskförklarad och flyttar hem till sonen Folke vars familj tar hand om Elof livet ut.
— Det är något väldigt stort med den förlåtelsen, man kan nog inte riktigt förstå det.
