När kulturkanonen presenteras lyfts bildningen, gemenskapen och inkluderingen fram. Men Miljöpartiets språkrör Amanda Lind framhåller att regeringen samtidigt skär ner på folkbildningen, kulturlivet och civilsamhället.
— Just de delarna som faktiskt hade spelat roll för de positiva förändringarna som behövs. Regeringens kulturkanon löser inte de utmaningar vi står inför, som regeringen själva till stor del skapat, säger hon.
Fackförbundet DIK kallar kanonen ett ”i grunden nationalistiskt uppfostringsprojekt”. Socialdemokraternas Lawen Redar anser att om regeringen vill skapa nationell sammanhållning borde man satsa på kultur, skola, folkbildning och public service, i stället för att skära ner på de områdena.
Hon vill inte ge sig in och tycka om enskilda verk, men saknar ändå många namn, bland annat kvinnliga kulturskapare.
— För mig är det till exempel obegripligt att inte Moa Martinson finns med, säger hon.
”Ointressant”
Författarförbundets inställning är att kanonen är litteraturpolitiskt ointressant, säger ordförande Anja Gatu. Men hon framhåller att kommitténs ordförande Lars Trägårdh underströk folkbildningens roll för bildning.
— Det är intressant att han säger det i samband med ett regeringsuppdrag från en regering som fullkomligt slaktat folkbildningen.
Enligt Anja Gatu har trösklarna in i kulturen varit låga i Sverige och hon framhåller att det redan finns en infrastruktur för att tillgängliggöra kultur. Hon välkomnar ett levande samtal om litteratur.
— Men jag tror att det förs bättre på tidningarnas kultursidor och genom stärkt litteraturkritik, på folkbiblioteken, skolbiblioteken och inom studieförbunden.
Syftet?
Jenny Edvardsson, medlem i Sveriges Lärares och Lärarstiftelsens expertråd för läsning, undrar hur kanonen ska användas. Mycket av litteraturen på listan blir redan läst i skolorna, hävdar hon.
— Om man får ett uppdrag att det är litteraturkanon som ska läsas i skolorna är jag inte säker på att det bidrar till läsmotivation, det tror jag inte, säger hon och understryker att lärarna måste kunna anpassa litteraturen efter eleverna.
— Men ska man nämna några av namnen när man till exempel går igenom litteraturhistoria – det gör man redan i dag, det är inte lika kontroversiellt. Så frågan är hur styrande politikerna ska vara.
