Jag ska vara ärlig och säga att jag ställde mig försiktigt skeptisk till den nya NETFLIX-serien "Halva Malmö består av killar som dumpat mig". Jag har vänner som läst boken och fullkomligt älskat den och det är folk vars omdöme sällan tryter.
Just därför kände jag i söndags att äh, så länge det snuddar en uns på någon form av svenskt Sex and the city så blir jag nöjd. Och det var nästan tur att jag hade den bilden i huvudet – för detta visade sig inte alls vara Sex and the city, men någonting helt annat.... och som fångade min uppmärksamhet direkt.
Det är någonting med svenska filmer, serier och reality som verkligen kan få en att sitta och vrida sig i plågor då det är så... kan man använda ordet "cringe"? Och värre blir det om skådespelarinsatsen är vedervärdig.
Tunna blå linjen säsong två fick jag tillslut stänga av. Detta då någon demonstrant gått fram till en polis, halvt kollat in i kameran av nervositet och med konstig tillgjord röst säga: "Vaaaaaaa... vad fan göööör .... gör du din jävla snutjävel?".
Där fick det räcka för mig.
Efter det har jag inte sett någon svensk serie. Men i söndags smällde jag på "Halva Malmö består av killar som dumpat mig". Och jag fick hålla i min hatt.
För det första måste jag bara säga att de målat upp huvudkaraktären Amanda på ett så bra sätt att mina trauman från att ha umgåtts med dessa kärlekskranka brudar puttrade upp raka vägen upp till ytan och jag slungades tillbaka.
Tänk om man svart på vitt kunde få se hur många timmar man suttit med dessa hets-Tindrande tjejer och pratat om vad det egentligen var som gick fel. Vad de ska svara. Om de ska höra av sig. Om de ska ha utsläppt eller uppsatt. Om det är ok att en kille suttit inne/varit med i en sekt/har en zebra-matta i vardagsrummet.
Det hade inte varit timmar utan flera år.
Carla Sehn gör rollen så otroligt trovärdig och bra att jag flera gånger under seriens gång bet mig i näven av hennes ängslighet.
Hela segmentet med Zlatan-tavlan och karusellen i den killens lägenhet är någonting jag misstänker triggat igång PTSD hos många tjejer därute. Det var så klockrent, vidrigt och sanningsenligt att man spydde i munnen och skrattade samtidigt.
Halva Malmö består av killar som dumpat mig – bartendern
Men på tal om PTSD, talang men även Tunna blå linjen 2-skådisar. Det finns en person i denna serie som jag tycker står ovanför resten av skådespelargänget och det är Adam Dahlström, bartendern.
Han är så naturlig framför kameran att jag glömmer att han är skådis. Hans timing är perfekt, minspelet ej överdrivet, han rör sig och pratar precis som en människa som inte har en kamera uppkörd i nyllet gör.
Isac Calmroth håller alltid samma höga kvalité, men denna kille var jag inte beredd på skulle golva en.
Jag tror ärligt talat att Adam har ont i sina axlar denna vecka – efter att ha BURIT halva serien på sina bara axlar.
Hatt av!
