På László Krasznahorkais engelskspråkiga Wikipedia-sida står det: "känd för svåra och krävande romaner, ofta kallade postmoderna, med dystopiska och melankoliska teman." Det är kanske inte den mest inbjudande beskrivningen – men samtidigt relativt sanningsenligt. Lászlo Krasznahorkais författarskap är ändå tillgängligt – och roligt – invänder hans svenska översättare Daniel Gustafsson.
— Han har ett driv i sina berättelser, det är inte abstrakta historier, när man väl kommer in i de här textmassorna är det lätt att fastna, han har ett slags direktkontakt med språket, dessutom har han humor – svart humor. Men även ren situationskomik, säger Gustafsson.
I romanen "Seiobo där nere" är historierna ordnade efter matematikern Fibonaccis matematiska talserie från 1200-talet, numrerade från 1 till 2 584. "Motståndets melankoli" handlar om en mystisk cirkus som tar med sig kaos och förödelse till en ungersk småstad.
"Sanslöst roligt"
Men mest känd är Krasznahorkai fortfarande för sin debutroman "Satantango" genomsyrad av mottot "Djävulen har alltid roligast". Det är en bok som utspelas under ett fåtal dagar, i ett ständigt regn. Det mesta faller samman runt den lilla grupp människor som står i berättelsens centrum, husen ruttnar och allt och alla luktar illa. Det sups och dansas – i väntan på en märklig frälsargestalt som heter Irimiás. Kanske är han Djävulen själv.
"Sanslöst roligt, mycket vackert, och av och till spännande som en deckare", skrev Jens Christian Brandt i en entusiastisk recension i Dagens Nyheter.
Intervjuer med den ungerske författaren bekräftar också bilden av en människa med en god portion humor. I en intervju med The Economist 2015 förklarade han sin syn på människan som kluven mellan gott och ont.
— På måndagar, onsdagar och fredagar ser jag den positiva sidan och på tisdagar, torsdagar och lördagar ser jag den fruktansvärda sidan av människor. Och på söndagar vilar jag.
”Inget hopp kvar”
Den politiska ledningen i hemlandet uppfattar honom dock inte som fullt lika rolig. I en intervju i Svenska Dagbladet tidigare i år sade László Krasznahorkai att det inte finns något hopp kvar i Ungern och fick snart svar på tal. Zsolt Bayer, en av regeringspartiets Fidesz grundare, tyckte att Krasznahorkais iakttagelse var i nivå med en genomsnittlig Facebook-kommentar.
Daniel Gustafsson har översatt även Krasznahorkais landsman Peter Nádas men tycker att Svenska Akademien valde att ge årets Nobelpris till ”rätt” ungrare.
–Även om Peter Nádas var min väg in i ungersk litteratur en gång i tiden så har Krasznahorkai varit roligare och mer inspirerande för mig att översätta. Det är något med hans språk och hans totala känsla för rytm och framåtrörelse.
