När skådespelaren Marall Nasiri tog emot en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll 2024 prydde hon sin överkropp och sina armar med 71 politiska fångars namn. Som bebis satt hon med sin mamma i det ökända Evin-fängelset där fångarna hungerstrejkade för att hon inte skulle dö.
Efter Israels och USA:s anfall mot Iran hoppas hon att alla politiska fångar ska släppas.
Klicka här för att följa oss på Google— Där – bland annat – finns de politiska krafterna i Iran. Jag följer det väldigt noggrant, men det kommer olika rapporter, säger hon och beskriver det motstridiga uppgifterna som väldigt påfrestande.
Hennes moster satt i Evin-fängelset i nio år.
— Nu pratas det om att fångarna skyfflats till en annan plats men också om att man har lämnat dem till sitt öde, utan mat eller någonting, säger hon och tillägger.
— Det får inte hända dem någonting.
”Gigantisk”
Hon efterlyser också en nyhetsrapportering med fler röster inifrån landet. Frihetsrörelsen är ”gigantisk” men inte en utan många, framhåller hon.
— Men de är ”fed up” med den här regimen, det kan man säga, de vill inte leva under regimens våld längre.
Själv lever hon med det pågående kriget dygnet runt och oroar sig bland annat för vad som händer med vården – hennes faster har fått en cancerdiagnos – men också för den politiska utvecklingen.
–Det jag är rädd för är att den här regimen ska reorganisera sig och hitta ett sätt att sitta kvar. Just nu är jag väldigt oroad, krig är inget jag jublar över, hur det än motiveras.
Även tv-profilen Daniel Paris känner oro, men drömmer samtidigt om ett fritt Iran.
”Internet är nedsläckt. Jag försöker leva på som vanligt, umgås med mina föräldrar och göra ’vanliga och roliga saker’ för att tänka på annat. Men det kommer ikapp en, så klart”, skriver han till TT.
Jobbig exil
Han hyllar det iranska folkets mod – det gör även skådespelaren och regissören Bahar Pars, som var tio år när hon kom till Sverige med sin mamma. Nu hoppas hon att Irans befolkning kan enas.
I lördags hade hon kontakt med sin moster i Iran via ett grekiskt telefonnummer:
— Hon sade att ”vi har det bra, vi är okej”, säger Bahar Pars som just nu upplever exilen som jobbig.
— Många kanske tror att det tvärtom är skönt att inte vara där men det är inte så. Man blir väldigt ensam med sina tankar och känslor. Bland iranierna är det mycket trauma som kommer upp. Det skapar ingen enighet kring hur vi kan komma vidare.
