Paris lystes fortfarande upp av gaslyktor när Brassaï, troligen i rock och fluga, nattvandrade med sin stora lådkamera längs Seine och Pont Neuf. Den analoga tekniken gjorde de svartvita fotografiernas disiga ljus ännu mjukare.
— Det är underbara bilder helt enkelt. Jag tror att bilden av Paris, det Paris som man drömmer om och vill upptäcka när man åker dit första eller tionde gången, det är det här, säger Anna Tellgren, kurator på Moderna Museet i Stockholm som nu visar 160 av Brassaïs fotografier.
Den från början ungerske Brassaï var färdigutbildad konstnär när han kom till Paris 1924. Han började fotografera för att kunna försörja sig och byggde sig ett mörkrum hemma i lägenheten.
— Det blev också ett sätt för honom att bevara det han upplevde i Paris som ung, det fotografiska mediet kunde översätta det han såg. De här nattbilderna är magiska.
Spion
”Den store Alberts” småtjuvar finns förevigade. Likaså ”Tjocka Claude”, eller Violette Morris som hon egentligen hette, en framstående kvinnlig idrottare, som under kriget blev spion för Nazityskland och dödades av franska motståndsrörelsen. Men här finns också en ung, vacker Salvador Dalí och Pablo Picasso då han hade hår.
Sina viktigaste bilder tog Brassaï under det konstnärligt expansiva 1930-talet. Under andra världskriget valde han att stanna kvar i sin Parislägenhet för att skydda arkivet som senare skulle bli fotohistoria. Då hade han redan fått sitt genombrott med de vackra utemiljöerna som publicerades 1933 i boken ”Paris de la nuit”.
Bilderna från den lesbiska baren Monocle, från transvestitbaler, opiumhålor och bordeller fick vänta på grund av efterkrigstidens hårdare censur. Inte förrän på 1970-talet nådde de en bredare publik då Brassaï publicerade en ny bok där han också skrev texter om sina motiv.
Hallickar
På Les Bals Musette hade han fotograferat unga parisare i en hård miljö där hallickar värvade nya prostituerade.
— Han hade vänner som introducerade honom, vem som helst kunde inte steppa in och det var inte helt ofarligt, säger Anna Tellgren.
Men vissa tycker att han estetiserar de utsatta.
— Jag tycker ändå att det finns ett slags respekt och han fotograferade aldrig i hemlighet. Men det är klart – han var ju fotograf och den som bestämde, många av de här kvinnorna var i underläge naturligtvis. Men det finns ändå något slags stolthet hos dem.
