Forsyth och Pollard arbetade med filmen i fyra år. Under den tiden träffade de den brittiska sångerskan åtminstone varannan månad.
— Vi tillbringade mycket tid med henne och blev nära. Så när hon dog kändes det som att förlora en vän.
”Broken English” är en film om kvinna som mycket ung slängdes in i en virvelvind av män, droger och ryktesspridning, men som lyckades överleva. Filmen är uppbyggd som en arkivundersökning av hennes liv med Tilda Swinton som guide.
Andas med syrgas
Mängder med klipp varvas med en intervju med Marianne Faithfull som andas med hjälp av en syrgasanläggning. Hon är åldrad och stundtals plågad men har ändå nära till skratt och hennes röst är samma omisskännligt raspiga som hörs i klassiska låtar som ”Broken English” och ”The ballad of Lucy Jordan”.
När Faithfull dog var de nästan färdiga med arbetet.
— Men vi fick tänka igenom vad vi hade och vad vi ville göra med det. Hon fanns inte längre, och det måste ju filmen erkänna samtidigt som det inte fick bli någon sådan där standardgrej med olika datum. Det skulle kännas främmande i en film som levde på hennes humor och artisteri och hennes briljans, mod och attityd.
Ingen ”dödsruna”
Viktigast för dem var att inte förvandla filmen till en ”gravsten” för Marianne Faithfull.
— Den fick inte bli en dödsruna. Det var viktigt att säga att, ja hon har avlidit, men att vi gjorde det på ett inte överdrivet sätt.
Hur kom det sig att Marianne Faithfull tackade ja till att medverka?
— Marianne hade träffat många som inte behandlade henne schysst och blev väldigt, väldigt bra på att snabbt läsa av människor. Och hon förstod att vi inte var fientliga, vi var inte ute efter att gräva fram skit, vi ville göra en film där hennes kreativitet mötte vår kreativitet.
Jane Pollard tycker själv att det som berör mest i ”Broken English” är scenerna där Faithfull tittar på gamla klipp.
— Det mest avslöjande i filmen är den gamla Mariannes ögon när hon ser klipp på den unga Marianne. Det är rörande. På ett sätt löper de samman. Vi går från ansikte till ansikte och ser samma ögon, samma leende, vi ser samma vilja till att vara öppenhjärtig och att berätta, säger hon.
