Hon hörs och syns i ”Café Bambino” och i ”Babel”, och kommer i dagarna med sin tredje roman ”Ultravåld”. Men även om Tone Schunnesson ger illusionen av att vara överallt väljer hon noga.
— Jag vill vara med där jag har något att säga som inte handlar om mig själv, min kille eller något som jag bakat, säger hon.
— Om man tar upp människors tid får man vara lite aktsam med den.
Hög på mammas tabletter
Den desperata influeraren Bibbs i hennes förra roman ”Dagarna, dagarna, dagarna” hade troligen tagit till våld om det bara hade hjälpt henne. Men tidigare har Schunnesson skrivit om våld enbart som upplevd erfarenhet, den här gången ville hon skildra det inifrån själva våldsverkaren.
När den blivande filmregissören Jarl, hög på sin mammas ”benzo”, efter halva romanen slår ihjäl pappan Carl-Fredrik, har man som läsare hunnit bli luttrad.
— Jag ville inte vika bort, jag hade aldrig tänkt på våldet utifrån den som utövar det. Det som chockerade mig när jag skrev är att man inte inkorporerar det. Det är inte alls lika viktigt för den som begår våldet som för den som blir utsatt, säger hon.
Familjens våldskapital är en urgammal berättelse konstaterar Schunnesson, som ser sin roman som en saga.
Hennes huvudpersoner, familjen Gripenbrand, befinner sig i fritt fall, befriade från realiteter som lönearbete och skral ekonomi, ”korsetten för oss vanliga dödliga” som hon inte ville skriva om.
— Jag tänker att de är så rika att de blir perverterade, men också att jag är en pervers person som kan få utlopp för det bara i litteraturen eftersom jag är så rigid i mitt vanliga liv.
”Galet positiv”
Samtidigt har hon gjort studiebesök på skånska slott och läst polisförhör med tonåringar som mördat.
— Jag har slagits av att man inte riktigt fattat vad man påbörjat, men att ”nu har jag påbörjat det och då får jag slutföra det bara”. Det är något som är så mycket barn i det.
Jarls mamma Monica däremot är uppvuxen i en mexitegelvilla där hon utsattes för en våldtäkt i tonåren. Hon saknar språk för sitt liv, konstaterar Schunnesson.
— Hennes strategi är väl att inte kännas vid det och vara galet positiv. För mig är det en kvinnlig överlevnadsstrategi. Det finns något i henne som är sant om den smärtan.
