Filmrecension: Charmig självhjälp på skidor

"Ur spår" handlar hur som helst om Lisa (Katia Winter), en arbetslös och ensamstående kaosmorsa som är på god väg att förlora vårdnaden om sin dotter om hon inte låter bli bag-in-boxen och skärper sig. Och om hennes storebror Daniel (Fredrik Hallgren), som är raka motsatsen. Han är en pedantisk it-chefstyp med superkropp och småtrist äktenskap vars liv är en enda lång hårdträning i skidspåret.

För att imponera på sin dotter och sin exkilles olidligt präktiga flickvän råkar Lisa tacka ja till att ställa upp i Vasaloppet tillsammans med sin bror. Men det är bara några veckor dit, och samtidigt ska Daniel och frun Klara (Rakel Wärmländer) genomgå ännu en ivf-behandling. Hur ska det här gå?

Efter en lite bakhal inledning blir det faktiskt medryckande. Historien har värme och hjärta och både Winter och Hallgren är charmiga. Skämthalten per minut är lite låg, men då och då kommer några överraskande fullträffar. Och Leif Andrée är skitkul, som vanligt.

Visst finns här några idrottsliga bragder, men det är tydligt från start till mål att det egentligen är relationer och självutveckling som står på spel. Lisa ska lära sig att inte ge upp i både spåret och livet samtidigt som Daniel måste förstå att han inte kan staka sig bort från sina problem.

Lite smörigt blir det allt, och är det inte också ganska typiskt för vår samtid att kbt-tänkandet till och med präglar våra komedier?

Om filmen hade gjorts för 30 år sedan hade den handlat om något helt vansinnigt, typ att Björn Skifs måste åka Vasaloppet på minst sex timmar för att få ärva gamle gubben Enokssons förmögenhet så han kan rädda sin krisande sparkstöttingfabrik undan skattmasen och de tyska spekulanterna. Eller bara att Lasse Åberg glider runt och ramlar ett tag.

Det kanske bara är nyttigt att svensk komedi har nått den här själsliga mognaden, och klart man fattar att Mårten Klingberg vill göra film om typ riktiga människor. Men bara några fler roliga vurpor, är det för mycket begärt?