Vi måste prata om Jens kladdkaka i Bonde söker fru

Ännu en vecka har swishat förbi i Bonde söker fru och nu börjar det hända grejer. 

Mimmi har alltså skickat hem varenda påg jag trott skulle att hon skulle välja. Min enda regel i livet är att aldrig lita på min magkänsla för den sviker seriöst ofta. 

Martin var ju en riktig guldklimp men dessvärre räckte det inte hela vägen. Jag tycker ALDRIG någonsin att man kan kalla en människa "för snäll" för det är någonting som inte går att vara. På samma sätt som du inte kan överdosera C-vitamin. 

Dock tror jag kanske att hon behöver någon som kanske inte är riktigt lika försynt utan mer initiativtagande. Och ja, det allra viktigaste är ju att det ska klicka. Och nu har jag fan inte den blekaste i vem av Jimmy eller Erik hon kommer att välja? INGEN ANING HAR JAG. 

På Mickes gård är stämningen tämligen märklig. 

Alla donnor har fallit pladask och ska jag vara ärlig så tycker jag om alla. Nu kanske det känns som att Jenny har ett försprång med hästlängder... men som jag tidigare nämt så är min magkänsla lika stadig som mina klackar varje julfest vi haft med jobbet. Så vet ni vad – där är ingenting säkert där heller. 

.......men låt oss erkänna. När Micke pussade Jenny så var det en sån där "sprall-puss". Man såg att det inte var "nu ska vi testa hur det känns" utan här var det verkligen en efterlängtad kyss? Aja, det återstår väl att se. 

Men nu till veckans höjdpunkt. 

Jens kladdkakefika. 

Han och Ida ger sig nämligen iväg på en liten keramik-dejt. De ska alltså dreja. Ida säger att hon är rädd för att hamna i samma hjulspår hemma så det kan vara bra att testa på någonting nytt. 

Nu förstår jag att hon säger detta med glimten i ögat och för att de ska hitta på något skoj på dejten. Men låt mig bara få fråga er: Vad är det som är så farligt med att hamna i samma hjulspår? Med alla krav man har här i livet skulle jag säga att det är den största trygghet och njutning som finns att en sak står stadigt. På en dejt vill jag dricka öl, fika eller bara mysa, Jag vill inte testa på någonting jag antagligen inte ens är bra på. 

Men i alla fall. 

Efter dejten så ska Ida och Jens fika kladdkaka. En fin kaka står uppdukad utanför keramikstället tillsammans med en skål vispad grädde. Nu ska det fikas, pratas och mysas. 

Men sedan stal kladdkakan uppmärksamheten och jag zoonade ut helt. Så pass att jag inte ens hörde samtalet. 

Jens skär nämligen upp en varsin bit kladdkaka. Hans ser dundergod ut. 

Men sedan kommer det..... 

Idas kladdkaksbit var verkligen det MINSTA jag sett!??! Jag vet inte ens varför min hjärna registrerade detta så otroligt tydligt. Ida kanske inte ens gillar kladdkaka? Jensa hade nog inte mycket säg i detta utan skar upp som han blev tillbedd. 

Om jag dejtade någon som ville ha en så liten bit kaka hade nog hela dejten handlat om att man inte ska tacka nej till de goda sakerna här i livet. En kladdkaka, en solig sommardag med fluffig vispgrädde, blommor på bordet, rivigt kaffe i koppen och en dejt bredvid sig – det är tillfällen man ska minnas. 

Men det är verkligen inte min sak att lägga mig i eller ens ha synpunkter på? Vem fan bryr sig om en kaka? Jo tydligen jag....

Men sen minns jag ju. Min första dejt med min pojkvän satt jag också och typ knaprade på en jordnöt. Denna kaka rev antagligen upp minnen från den tiden. Det är HEMSKT. Jag tror inte ens jag åt bea till min pizza i början för att jag "inte ville vara en bea-tjej".

Idag beställer jag alltid två till min pizza. Och det är det som är så jävla skönt med att hamna i "samma hjulspår". 

Det är verkligen inte bara negativt.