Hobbit: Så bra är uppföljningen som alla väntat på

Jag erkänner, jag är en total Tolkien-nörd. Min meritlista består bland annat av besök på samtliga premiärer, en månad i tält på Medborgarplatsen, ett medlemskap i min gymnasieskolas Tolkien-sällskap (mitt alias var The witch king of Angmar) och en megacrush på allas vår alvhunk; Legolas. Idag har dock min besatthet ebbat ut ganska så rejält och antagit formen av en något mer hälsosam relation till Tolkien och hans historier om Midgård.

Hobbit: Smaugs ödemark kommer inte att göra dig besviken. Peter Jackson har skruvat upp tempot rejält. Om Hobbit: En oväntad resa var förrätten, är garanterat Smaugs ödemark huvudrätten. Mer action, mer vyer, mer äventyr och framför allt en del kärlek.

Svensk stjärna med

När vi skildes åt från Bilbo och hans sällskap senast, så hade de precis undkommit Azog och hans orchgäng med nöd och näppe. Med orcherna flåsandes i hasorna skyndar sällskapet vidare. På deras resa möter de Beorn (som spelas av Mikael Persbrandt), som är en vresig mansbjörn till enstöring. 

De slåss mot håriga spindlar, blir inlåsta i fängelsehålor (igen) och forsränner i vintunnor. Borta är de småroliga skämten och den barnsliga jargongen som den första delen av Hobbit hade, istället visar denna film en ny allvarligare epok av deras resa.

Förutom att filmen är sanslöst snygg och bjuder på välgjorda animationer och oslagbara vyer, så får även karaktärerna ett välkomnande djup. Dvärgarnas olika personligheter kommer fram bättre och visar mångsidighet och djup. Tauriel (Evangeline Lilly) är en nyskriven karaktär, som jag hoppas att alla Tolkien-purister kan ta till sina hjärtan. Hon är fantastisk, även med alvmått mätt – klok, vis och slåss som en gudinna. 

Det högmod som besitter alvsläktet, saknar hon helt. Hon förstår och vågar se problem som de andra alverna från mörkveden väljer att ignorera. I Tauriels sällskap finner vi ingen annan än min gamla ungdomskärlek Legolas (Orlando Bloom). Lika alviskt stilig som vanligt och lika skicklig med bågen, men tyvärr ganska platt och intetsägande som karaktär. Trots brist på intressanta repliker får Legolas briljera med det som han gör allra bäst, slakta orcher med en sådan finess att vilken samuraj som helst skulle bli grön av avund. 

De goda och onda i karaktärerna i filmen mixas till en härlig gråzon (förutom orcherna som är onda på riktigt) och skapar ytterligare en dimension av det välskrivna och verklighetstrogna persongalleriet. Min största skräck med Mikael Persbrandts medverkan, var att en Gunvald Larsson-liknande karaktär skulle stappla in och skräna något om polisiärt övervåld. Tack och lov besannas inte detta, då Persbrandt spelar Beorn trovärdigt och diskret – med mycket få likheter med Gunvald. 

Bard (Luke Evans) från Sjöstaden, är trovärdig, ambivalensen i honom är påtaglig. Han är kluven med dåligt samvete och är ett fint exempel på en mänsklig karaktär i filmen. Bard påminner om Aragon och jag tror att vi kommer att få se mycket mera av honom när sagan fortskrider.

Min personliga favorit är dvärgen Kili (Aidan Turner), som får en välkomnad men oväntad roll och blir inblandad i något så överraskande som en potentiell kärlekssaga. En extra dimension, som blir ett spännande tillskott till handlingen. Gång på gång slås jag av tanken, vad dvärgarna skulle ha tagit sig till utan Bilbo (Martin Freeman) och Gandalf (Ian McKellen). 

Den lille hobbiten utvecklas i takt med filmen och visar upp alltmer mod och en större självsäkerhet. Det är fint att se hur sällskapet fäster sig vid honom och börjar förstå vilken tillgång han verkligen är. Hobbit: Smaugs ödemark levererar och det med råge. Mörkare, ärligare och modigare. Midgård är här för att stanna! 

Betyg:

Recension är skriven Lisa Orander på Filmtipset.

Se trailern här: