Den svenska drömmens död

- 10/07/2010, 10:16 -

Nyheter24

Fear and loathing i Almedalen del 7. Komikern Aron Flam gör politikerveckan i Visby osäker. Mycket osäker.

”Här kommer hon! Sveriges nästa statsminister – Mona Sahlin!”, presenterar han henne och jag vet inte om det är ett skämt eller ett hot.

Hon möts av fler applåder än föregående kvällars talare. Det känns som om stämningen i parken är lite mera uppjagad, lite mer religiös.

Inte långt in i talet säger hon:

– Det här är ett ödesval, vi kan välja att utveckla välfärden i stället för att avveckla den!

Är detta verkligen ett ödesval? De säger det hela tiden. Ändå har skillnaden mellan blocken aldrig varit mindre.

Mona Sahlins tal handlar mycket om vilket Sverige vi vill leva i. Hon säger att hon vill leva i ett solidariskt Sverige – inte som det nu håller på att bli – osolidariskt. Vilket jag själv inte tror är sant. Jag upplever svenskar som oerhört solidariska – om än mer i ord än i handling.

Men på ett sätt är det ett ödesval. Det handlar om just välfärden – symbolen för drömmen om folkhemmet. En plats där alla är lika, har lika, tycker lika och mår lika (vanligtvis illa, men det känns nästan dumt att skriva ut). Att det här skulle låta som en mardröm för de flesta individer på planeten spelar mindre roll.

Problemet med drömmen om folkhemmet är just likriktningen. Det gör att samhällsklimatet blir konformt, ängsligt, passivt aggressivt och tillgjort trevligt.

Jag tror att det symboliserar sig lika mycket i den titel som Mona Sahlin själv har valt till sin bok. Och som hon upprepar flera gånger under talets gång – ”Sverige, möjligheternas land!”. Om en halvtimme kommer jag att sitta i debatt på SVT och säga emot någon som tycker att det är en briljant valslogan. Det är det kanske. Men den är inte Monas idé.

Om något så kanske hon har översatt den. Idén snodd från USA, the land of opportunity.

Vi bor i Sverige. Ett land där det inte är särskilt lätt att skapa sig en bättre materiell tillvaro – om man nu skulle råka vara ute efter det. Det avlägsnar effektivt en stor del av individens kämparglöd.

Med mindre klyftor och färre skillnader, oavsett om det är pengar, åsikter eller kunskap, så får vi ett mindre dynamiskt samhälle.

Och i folkhemmet ska ingen få sticka ut. Det är solidaritetens baksida. Att om vi alla ska ha det lika – då får ingen vara annorlunda, ha det annorlunda eller tycka annorlunda – det är ett hot mot homogeniteten.

För Mona Sahlin, liksom för tanken bakom folkhemmet, är utjämnandet en viktig del i byggandet av drömmen om folkhemmet.

Så är svenskar mindre solidariska? Jag tror inte det. Jag tror att dom flesta fortfarande vill att alla ska ha det bra. Den enda skillnaden består i hur bra och om alla verkligen behöver ha det lika bra.

Vi tror nog fortfarande på en värld där alla ska ha lika goda förutsättningar att komma någonstans. Det är bara metoden för att nå dit som avgör frågan om det blir en fortsatt alliansregering eller om det blir maktskifte.

Det är inte solidariteten som verkar ha dött. Det är bara drömmen om folkhemmet. För den tanken är det ett ödesval.

Oavsett vad, kommer skillnaden inte att vara så stor.

Skrivet av: Aron Flam