Några ensamma fundament reser sig som kala trädstammar på en jättegrusplätt på Svartön. Här ska SSAB bygga ett 1,5 kilometer långt stålverk.
Med jämna mellanrum hostar koksverket i bakgrunden – fyllt med kol från Australien och USA – upp ett stort ångmoln, som det gjort sedan 1975.
Det blir en synlig påminnelse om varför det nya bygget genomförs. Koksverk och masugn ska ersättas med el, vilket kapar koldioxidutsläppen markant.
— Vi kom fram till att det inte var rätt väg att fortsätta att investera i gammal teknik från 60- och 70-talet. Vi kunde aldrig få den effekten vad gäller miljönytta och klimatsmarthet, säger tekniske chefen Carl Orrling på SSAB, och fortsätter.
— Då tog vi ett beslut att vi bygger ett helt nytt stålverk och så avvecklar vi den gamla verksamheten.
”Minskad riskvillighet”
Svartön i Luleå är central för den gröna omställningen i norr. När kommunalrådet Carina Sammeli (S) håller sina dragningar visar hon nästan alltid upp en flygbild över området.
— Där planeras investeringar på nästan 80 miljarder kronor som ska genomföras de närmaste fem åren, säger hon.
Här möter järnvägen havet och gruvjätten LKAB samsas med SSAB och uppstickaren Stegra, som bygger en omlastnings- och lagringsplats.
LKAB siktar på en industripark för sällsynta jordartsmetaller på ön, och Luleå hamn ska med Sveriges största muddringsprojekt kunna ta emot stora fartyg. På andra sidan bron finns planer på en batterianodsfabrik och en elektrobränsleanläggning. Men planerna på en stor gödselfabrik skrotades i höstas.
— De senaste åren, inte minst i och med Northvolts konkurs och ryktena kring Stegra, har riskvilligheten att investera här minskat. Det var lite mer Klondike för fem år sedan, säger Sammeli.
Osade fara – larmade
På sistone har den gröna visionen överskuggats. I början av året började anställda på SSAB-bygget drabbas av illamående, näsblod och huvudvärk. Den 3 april stoppades allt byggarbete. Minst 24 personer är drabbade, varav fem har fått vård. David Renström jobbar vanligtvis med anläggningsarbeten på området. Men för tillfället är det administrativa uppgifter som gäller i barackerna.
— Det var lite oroväckande från början. Men jag tycker att SSAB skött det bra, säger han.
David Renström slog själv larm då han kände en doft av mandel ute på området. Det kan vara ett tecken på potentiell dödlig vätecyanid.
— Det tog fem minuter, så var de där och testade. Min uppfattning är att de tar det på allvar.
Varför arbetarna blivit sjuka vet ingen. Men misstankarna riktas nedåt. Ett sekel av tung industri på Svartön har satt sina spår.
— Det är ju stora satsningar som planeras nu, men det är ju inte första gången som man gjort enorma investeringar här. Man kan väl säga att satsningarna har pågått i vågor sedan 1880-talet, berättar industrihistorikern Roine Viklund vid Luleå tekniska universitet.
Enligt länsstyrelsen finns här sopor, slagg, muddermassor, tegel och tunnor med okänt innehåll, här och var cyanid.
— Det var inte ovanligt att företag förr i tiden grävde ned, eller dumpade i vattnet, saker och ting man inte ville se, säger Viklund.
Vad som virvlar upp när grävskoporna sätts i marken är svårt att säga.
— Vi vet ju ingenting egentligen. Nu pågår hur mycket tester som helst för att klargöra vad det är som har gjort de sjuka, säger Renström.
”Mer medvetna"
Granne med SSAB:s nya stålverk ligger Luleå hamn. Säkerhetssamordnaren Robert Ridefors visar en grusplätt, där en svag doft av petroleum är närvarande.
Det var här två detektorer gav utslag för vätecyanid den 21 april, som fick hamnen att tillfälligt stänga. Ridefors var en av dem som med öppna rutor åkte genom hamnområdet med kalibrerade detektorer för att undersöka larmet. Instrumenten reagerar även på väldigt låga nivåer.
— Det är inte så att det i samma ögonblick som gasvarnaren larmar så blir jag svårt sjuk, förklarar han.
Han upplever att alla är mer på tårna efter sjukdomslarmen på SSAB.
— Absolut, folk är mer medvetna och uppmärksamma på lukter och utrustning som larmar.
”Finns frustration”
Vad är det då som gömmer sig i marken? SSAB säger att det översta lagret är masugnsslagg – ett glasliknande material från järnframställning, följt av morän och sand från muddringen på 1970-talet. Av totala ytan för nya verksamheten har 10 procent klassats som förorenad mark. I takt med att man tagit sig nedåt har nya lager analyserats. Totalt har fler än 1 700 markprover gjorts, liksom 160 000 gastester – utan att kunna slå fast orsaken.
— Det är klart att det finns en frustration över att vi inte kan koppla ihop en orsak till de här sjukdomssymtomen. Jag kan också tänka mig att för de individer som inte mår bra är det en väldigt jobbig situation att inte få ett svar, säger Carl Orrling.
Oavsett om SSAB hittar orsaken eller inte så kommer arbetet att dra i gång igen så småningom, men med stärkta rutiner om personer på området får symtom. Fackförbundet Seko har dock lagt ett skyddsstopp, och Byggnads skyddsombud David Renström uttrycker viss skepsis.
— Jag kan inte med gott samvete släppa i gång något arbete om det inte finns klarhet i varför vi blir sjuka här ute samt riktlinjer hur vi ska skydda oss.
I hamnen ser Robert Ridefors ljust på framtiden för Svartön, trots skrämsellarmet och närheten till SSAB-bygget.
— Jag är inte det minsta orolig. Det vi har framför oss är trots allt oerhört spännande, säger han.
