Brister i läsundervisningen gör att många barn riskerar läs- och skrivsvårigheter – eller får hjälp för sent, enligt en ny forskningsöversikt från Karolinska institutet på uppdrag av Prinsparets Stiftelse.
För Matilda Davis började svårigheterna i lågstadiet, särskilt vid högläsning.
— Jag tyckte att det var jättejobbigt, för jag hakade mig på varenda ord och jämförde mig jättemycket med klasskamrater. Jag har alltid tänkt att jag inte var lika bra som de andra. Men skolan stöttade mig – utan hjälpen vet jag inte hur det hade gått.
Hon fick träffa en specialpedagog och i tio-elvaårsåldern fick hon diagnosen dyslexi. Efter det fick hon göra prov muntligt eller med extra tid och i sjuan fick hon en dator med rättstavningsprogram.
– Jag hade tur som hamnade i en privat skola som var specificerad på dyslexi. Men jag har hört att många får diagnosen väldigt sent.
Fick inte hjälp
En av dem är Izabelle Hallqvist, som fick sin dyslexidiagnos först sommaren innan nian – trots tidiga svårigheter.
— Redan i första eller andra klass märkte läraren att något inte stämde, men skolan tystade ner henne. I högstadiet fick jag fortfarande ingen hjälp. Jag fick gå in i små klassrum och kände mig som en elev som inte kan någonting.
Efter diagnosen fick hon mer tid på prov och i gymnasiet en surfplatta – men det räckte inte.
— Jag kände fortfarande att jag inte fick det riktiga stödet.
Läst 40 böcker
I dag pluggar Izabelle Hallqvist på en folkhögskola som är ett dyslexicenter – och har aldrig fått så mycket hjälp som nu. Hon har också hittat till läsningen.
— Jag hade aldrig öppnat en bok i hela mitt liv, men förra sommaren läste jag två böcker på mindre än två veckor. Nu har jag snart läst 40 böcker på ett år.
Hon önskar att hon hade fått stöd redan i lågstadiet.
— Jag tycker att det pratas för lite om dyslexi. Även om du har det kan du bli vad du vill, men du kanske måste kämpa lite extra.
”Mer potential”
Matilda Davis har i dag en universitetsexamen. Under studierna har tal till text, rättstavningsprogram och en anteckningskompis varit avgörande hjälpmedel.
— Jag har kunnat gå vidare i mina studier utan att känna att skolan är omöjlig. Vissa med dyslexi tänker att ”skolan är ingenting för mig”. Det är okej att tänka så, men det känns lite tråkigt – de kanske har så mycket mer potential.
